var väntad i bigtstolen. Jag inträddei den. Er mild röst anropade himlens skydd mot verlden förtryck. Det var en ung flicka ifrån Agrigent hvars familj ville tvinga benne till ett förhatlig giftermål. Hon hade hört min predikan och kon nu, i den mest upprörda sinnesstämning, att ka sta sig till mina fötter. Hon hade insett, sad hon, att min själ icke var sluten för hjertats be kymmer; ingen kunde ge henne bättre råd och mildare tröst. Icke så mycket en bigtfader, som icke mera ett stöd sökte hon, och detta stöd vore jag. Vardet villa eller verklighet, jag tyckte att jag förut hört denna röst. Jag sökte att qvarhålla förvirrade minnen och öfverlemnade mig åt profana tankar. Plötsligt blef jag ängslig. Jag tänkte på den skräckfulla natten, då den hemlighetsfulla guitarren och den osynliga qvinnans sång jagade mig ur min cell. Jag ausåg hela hennes härvaro för en frestelse från helfvetet. Men då den bigtande väntade på ett svar, så stammade jag några obegripliga ord, och bad henne återkomma följande dagen. Hon gick. En slöja hade dolt hennes ansigte för mig, men hennes röst, hennes smärta behagliga gestalt hade sagt mig nog. Länge följde mina blickar henne. Lingsamt gick hon ned för höjlen. Ån försvann hon, än visade hon sig meljan oliverna. Slutligen såg jag henne icke mer, och mitt öga häftade orörligt ända till aftonen vå fotstigen. Hvilken natt! —hvilka drömmar! — hvilket uppvaknande! — Med morgonrodnalen stod jag i fönstret af min cell, med blicken, iksom i går, rigtad på fotstigen, på hvilken min kända botgörerska skulle nalkas. Hela dagen jänade jag henne; om aftonen kom hon; en uenna ledsagade henne. Oroligt klappade mitt jerta. Som ett fruktande barn darrade jag i Illa lemmar. Hvilket råd ville jag gifva henne? — Skulle jag uppmana henne till undergifvenhet ler motstånd? — Ännu var jag obeslutsam, ch den timme nalkades på hvilken jag antingen!