har arbetat under skaldens ingifvelse, och fram ställt Phädras inre oro med gripande sanning Hon lefver i marmorn, hennes qvinnor omg benne, några taga den besvärliga slöjan af henne andra spela luta för att lugna henne, men der af skuld medvetna makan röres icke af alla dera bemödanden. Själsoro, skam, kärlek, samvets. förebråelse — allt afmålar sig i hennes ställning Denna anblick hade jag för mina ögon, och der öfverensstämde blott alltför mycket med mins qval och min inre strid. Under inflytelsen af denna förskräckliga demor predikade jag öfver äktenskapsbryterskan; de! vill säga: jag utförde min egen sak under henne: naran, ty em mina handlingar ända tills nu vorc rena, så voro dock alla mina tankar brottsliga. Mitt tal var fullt af djup öfvertygelse, så att åhörarne blefvo skakade. Oförmodadt hade jag vidrört nya strängar. Vida skiljd ifrån, att, som fordom, nedslunga bannstrålen mot de skyldiga lugnade jag det upprörda samvetet genom tröstens och förbarmelsens. ord. Alla förkrossade sinnen kallade jag till mig, för att drypa förlåtelsens himmelska balsam i deras sår. Detta frambragte en utomordentlig verkan; man var cke van att ur min mund förnimma så milda ord, man visste icke, att ett hjerta fullt af kärlek och deltagande gömde sig under den ofördragsamme munkens hårklädnad. Rörd af min egen vältalighet, kände jag heta tårar flyta öfver mina uinder, och min darrande röst blef afbruten ge. om qväfda suckar. Öfverväldigad af min egen örelse,; sjönk jag slutligen under tårar tillbaka Då mitt säte. Vid denna oväntade rörelse re:te ig åhörarne. Jag hade skildrat ett ondt, som far alla bekant, hos alla hade jag funnit genlang, en allmän suck ljöd genom templet, och erdens och bjordens tårar flöto länge förenade ill allfadrens fötter. Då jag, ännu helt skakad af denna scen, återände till klostret, underrättade man mig att jag