. fordringar. BLANDADE ÄMNEN, SUPPLIKANTERNA. (Ett gammalt stycke, hittadt i en byrålåda på landet, som så!edes icke pekar på nuvarande förhållanden.) Är än börjad audiensen? Tar man mot bos Execellensen ? I tamburerna Grannt utstyrda herrar skrika, Och beskäftiga de kika I dörrspringorna. Ändtligt öppnas Tabernpaklet; Som det Delphiska Oraklet Med sin gunstiga Min, tili er och en i sender, Nu den högvälborne vänder Nådigt blickarna. Hvad är ni? Kapten, min herre! Af familj?, O nej! Dess värre!s Ån meriterna ? Tio fälttåg., Inte annat? Tjugu sår. Aj! aj! förbannadt Lite vigtiga!n Gubbe! stå ej der och bocka! — Inte vilja vi ha tocka Der vanbördiga Chefer! — Skynda dig i harmen Med Tschakoten under armen, Utför trapporna! — Nein! Wir wollen Euch nicht haben! Blott åt Gardena och Staben, Den talangfulla, Ges nu sådana vacancer; Ej mer finnas apparancer För bedrifterna! Hvad gör det, att du har fåktat Käckt — och hundra gånger jägtat Undan Ryssarna, När du guld för dygd försmådde — Och ej verka alls förmådde Vid Riksdagarna!. Om du ej på Riddarhuset Riktigt ställer fram i ljuset Det otacksamma Folkets oförstånd och nycker — Och för öfrigt alltid tycker Liksom Gubbarna. Icke alls förstår att prisa Det landsfaderliga visa Och riksgagnliga, Som de styrande uträtta, Eller är istånd att tvätta Af dem fläckarna. När man icke kunnat läka Kabinettets sår — och späka Rabulisterna — Ej en gång försökt att rida Sperr mot borgare — och sprida Skräck bland massorna. Ej i lardet velat: bela Ministtrens fel — och spela Uti händerna På hörgmögende millioner, Till Missioner och Pensioner t StatsRådena. Veteranen gick förlägen, Som han kom; sängkammarvägen Smög den ståtliga, Fina, bålt insinuanta Adlingen med de charmanta Egenskaperna. : Han, som merendelts baklänges ker uti statsvagn, tränges Kring de mäktiga; Och pligtskyldigst tillgjordt draga Får på mun, när de behaga Vara lustiga. Och hvad hände? Jo den snörda Junkerns böner blefvo hörda; Och den byggliga Unga karln vardt chef för korpsen; Mannen der med silfverhåron Blef i lederna. Först och främst fick han sig kurra, För han glömde bort att hurra När den vresiga, Utaf gallsot mest förtärde, Generaln for sina färde Ifrån mötena.