och verlden; men nej, mensklig vördnad vi mitt enda bollverk. Om jag föll, så fruktade ja att förlora min kredit, bli utsatt för klostre åtlöje och stadens förakt. Jag skulle ha satt mi själ på spel för en qvinna,. men mitt rykte va mig ännu kostbarare än min själs salighet; de kom att så mig dyrt. Skulle jag i tysthet kun nat synda, så hade jag gjort det. Men verlden öga förföljde mig med sin argusblick, det lem nade mig hvarken ensamhet eller lugn. Grunden för mitt motstånd saknade storhet men i sjelfva motståndet låg kraft. Likväl känd jag, att min ungdom var starkare än min tro mina böjelser mera befallande än mina pligte; och att jag för hvarje pris måste skaffa mig nå sot mäktigt intresse eller någon stor passion Men hvilket intresse finnes väl i ensamheten — Hvilka passioner i ett kloster? — Melilla bröderna och mig fanns hvarken något gemen samt i minnen eller lidande, eller eljest någo sympathi. Alla voro låga och råa; de bycklad stränghet och afsky för qvinnor, men uti de inre af klostret herrskade laster, hvilka helt oci hållet aflägsnade mig ifrån dem. Dessutom vor alla afundsjuka på mitt rykte och min vältalighet isynnerbet kunde priorn icke dölja sin afund sjuka och sitt hat. På deita sätt stungad ifrån det ena drömme riet till det andra, försvunno min ensamhet långa och sorgliga timmar. Imedlertid blef jag mera af matihet än resignation, småningom någo lugnare. Jag vande mig att bedja med ovanlig andakt, jag underkastade mig stränga fastor, köttets taggar kufvade jag med gisseln, sinnets stoithe: med penitenser; också vidtog jag åter mina andliga befattningar. Så långt hade jag framskridit i min lefnad, då jag en dag höll en predikan i kathedralkyrkan i Agrigent. Genom en profan händelse framställer dena aatika sarkofagen, som tjenar till dopsten, Hippolyts grekiska tragedi. Bildhuggaren