Aftonbladet – 4 oktober 1841, sida 2

liga tankar intogo mig, jordiska önskningar rodnade min panna, och hbjertat smälte vid vårens varma flägt. Min blick stirrade ut i mörkret, utan att stadna på något föremål. Men tusende förfärande gestalter, tusen älskliga syner sväfvade förbi mig, så att jag med händerna måste täcka mitt ansigte för att reke se dem. Plötsligt klingade ifrån staden tonerna af en guitarr och en qvinlig röst trängde sig till mitt öra. Åfståndet försvagade väl ackorderna, men deremot lånade det dem en obestämd, hemlighetsfull, outtryckbar harmoni. Det var Englarnes melodi, den himmelska kärlekens sång. Då rösten tystnade var jag nära vansinne. Hvad jag då led, förmå icke ord att skildra; ännu darrar jag, då jag tänker derpå, och i denna försakelsens stund drifver detta minne förtärande gnistor ur den ännu icke helt och hållet kallnade askan. Utom mig, slog jag mig för bröstet, jag tryekte pannan emot jerngallret, jag utsträckte armarne efter den osynliga sångerskan, och liksom gudarnas drottnings vansinnige älskare slöt jag molnet till mitt glödande bröst. I detta tillstånd behöfde ja luft och rörelse, jag lemnade min cell, ilade ut från klostret och ströfvade hela natten omkring i bergen; om morgonen kände jag mig lättare. Mina suckar hade blifvit hörda, det utbredde sig ett rykte, att jag baft en syn: ifrån denna tid blef jag ansedd för ett belgon, som stod i omedelbar beröring med himlen. Då jag lemnade min cell, ännu helt uttröttad af min sista strid, blef jag emott2gen af folket med stupid vördnad och dyrkan. Anblicken af en gqvivna kom mig att rodna, och denna straffbara svallning i mitt blod kallade man dygd. Mängdens fromma tillopp sårade min sedhgbet, och man tog mina samvetsförebråelser för ödmjukhet. Skulle åtminstone religionen med sin måktiga röst ba besvarat naturens rop, skulle bon ha kastal vedens tro och löftets he!gd emellsn mig