Aftonbladet – 4 oktober 1841, sida 2

Vicekonungens gemål förföljde mig med sin skönhet, en hemlig eld genomströfvade mina ådror. hon hade kysst min hand, jag — hade kysst hennes. Intagen af sådana fremmande känslor, glömde jag altarets ; mina embetspligter blefvo vårdslösade. Ensam, ängslig, försvagad genom klimatet, tyraniserad af mina drömmar irrade jag kring fälten, i stället för att läsa messan. Gråtande tillbragte jag hela dagen under templens pelarespillror, jag önskade den gamla olympen med sin leende gudom tillbaka; jag förbannade denna dystra afundsjuka religion, hvars ok jag suckande bar, jag var i uppror mot mitt öde. Ungdom och kärlek stridde om min själ, Palermc med sina fröjder, vicekomungens gemål med sin skönhet drogo förbi min inbillning. Jag åter kallade mitt minnes alla vällustiga drömmar oct alla glada hugkomster. En qvinna! en qvinna utropade jag i skogarnes och ruinernes ensam het, en qvinna upprepade jag i mina drömmar: vannsinne, och min hårklädnad återbragte mi till mig sjelf, då vred jag mig af raseri oci förtvifian på bräderne i min säng. Jag erinrar mig en natt, under hvilken stor men var häftig och kampen fasansfull. Det va i Maj, jag kunde icke sofva och satte mig vi fönstret i min cell. Jag tänkte på Siciliens slott på min ungdom, på kärleken. Vid mina fötte; sof Agrigent, höljdt i mörker. Tystnad herrskade rundt omkring, jorden och hafvet sofvo, luften var varm och stjernor strålade ifrån den klara himlen. Framför mig uppreste sig Etna : hela sin dysterhet och majestät. Luften var genomskinlig, att man förmådde urskilja de vertikala snölagren kring bergskeglan ; täta eldkolonner rodnade dem tid efter annan, då de uppstego emot himlen; berget liknade ett omätligt altare. på hvilket jordens rökoffer brann. En näktersal slog i granatträden och de doftande jasminhäckarne. Ömmare blefvo mina drömmerier, verds