Aftonbladet – 4 oktober 1841, sida 2

mer än litianian, jagten mer än processionen. Anblieken af kåpan väckte äckel och sacristins pligter orsakade mig den djupaste ledsnad. cÄnda till mitt adertonde år lemnade man mig full frihet, liksom om man med utsökt barbari hade haft den afsigten, att göra offret så mycket mera smärtande, då man lät mig läppja ur den trollpokal man sönderslog i mina händer. Jag drog omkring i Siciliens skogar och på dess slott, och den tid jagten lemnade mig öfrig, den använde jag på kärlek. På sådant sätt beredde jag mig till kyrkans fredliga värf. ePilötsligt ändrades mitt lif; skogarne blefvo tillslutna för mig, man omgaf mig med prester och dammiga folianter, man plågade mig med latin och theologi. Jag knotade, man befallte mig tiga; jag ville fly, man inspärrade mig. Detta qval varade i tvenne år. Vid tjugu år blef jag vigd till prest. Nu först kände jag hela vidden af det mig pålagda offret, hela värdet af de förmåner, hvilkas besittning blifvit mig frånröfvad genom det mest förbatade tyranni. VWVerldens röster slogo mitt öra, likt en fruktansvärd ironi, glädjefesternas buller dödade mig. Likt Tantalus var jag förtärd af törst vid källans rand. af hunger midt under fruktbärande trän. Vid denna tvungna försakelse af allt, som var mig dyrbart, föll jag i vild melankolie, menniskorna och min familj blefvo mig en afsky. Jag bröt med dem, och på det att någon återgång ej skulle vara möjlig, reste jag en oöfverstiglig mur emellan oss, mellan jorden och mig, — jag begrafde mig i ett kloster. Mitt passionerade hat till menniskorna ansåg man för from sträng: het, min förtviflan för verldsförakt. Emot min vilja tillväxte jag starkt i aktning och rykte. Mitt kloster Jåg på en höjd ofvan om Agrigent. På den ena sidan lemnade det utsigt åt Etna, på den andra öfver den nya staden med sina kyrktorn och kloster och öfver den gamla med sina Grekiska tempel och grafvar. Härifrån