Aftonbladet – 4 oktober 1841, sida 1

En gång, nära Engelska huset. Tilltalade han dig? Han begärde af mig något, att äta och för svann. Det tycktes således vara en ganska hungri djefvul. Ers Excellens har lätt att skratta, men sakei är och blir besynnerlig. Du skall få en god. drickspenning, om du kar laga så, att jag möter honom. Under detta samtal om munken och hans upp trädande, hade vi passerat skogsregionen och in kommo nu på den, som är blottad på all växt lighet. Här finver man intet annat än lava oc! aska. Man andas en luft, som annars någo djur icke kan inandas, man trampar en mark som intet frö befruktar, man ser spillror hvilk: intet menskligt öga betrakta, men icke utan et visst välbehag ser man sig som det enda lefvan de väsen midt uti denna fruktansvärda, åt för störelsen invigda ödemark. Att man framträng ända hit, är på sätt och vis en utfordran til döden, och denna strid utan viltnen försätte själen i ett eget svärmande tillstånd och inge stolta herrskaretankar. Jag uppnådde Engelska huset, och snart der på kraterns spets. Excellence — ropade föraren plötsligt — ja har nu vunnit mina drickspengar, och då jaj såg mig om, varsnade jag munken, som satt vi afgrundens rand. Vulkanens rök bade dittil hindrat mig, att se honom. Också han såg mig men blef på intet sätt orolig öfver min närvaro Vinden fångade sig i hans vida ylledrägt och dre hela moln af svafvelånga emot hans ansigte