Aftonbladet – 4 oktober 1841, sida 1

något fasansfullt och olycksbådande med sig, som väl var egnadt, att uppröra Sicilianska herdars inbillningskraft. Han fortfor: Jag sökte en menniska, för att åt honom testa. mentera mitt lif; denna menniska harjag funnit den är ni. Utan att känna er, anförtror jag mig åt er; ske hvad Gud vill! Dessutom har jag intet att förlora; emellan jorden och mig finnes icke mer något band. Då ni öfverraskade mig på denna öde spets, umgicks jag med den tankan all löslita mig ifrån lifvet. Ifrån mynningen al denna afgrund log sjelfmordet emot mig och inbjöd mig till död; försynen har sändt mig er, på det jag icke skulle dö utan bigt. Hör derföre en döendendes sista bekännelser. VWälsigna försynen, för det ni icke blifvit född under denna brännande himmel, der hvarje passion öfvergår till vansinne, der menniskan står i frammor, liksom bergen, och sjelf förtär sig. Hör mig, men döm mig icke; det vore fåfängt. Född i den isiga norden, förstår ni icke raseriet i vårt Afrikanska blod och icke hämndens vilda eld. Gud allena må döma mig; jag är på vägen tillhans domarethron., Tigande samlade munken en stund sina sinnen och fortfor sedan: Af tvång blef jag prest; af raseri — munk! Såsom den yngste i familjen var jag redan vid födseln bestämd för kyrkan, sådant är bruket på Sicilien; ett barbariskt bruk, som skiljer dem ifrån lifvet, hvilka naturen kallat dertill, och som ställer menniskan emellan hyckleri och mened. Altaret ingaf mig afsky; jag hade verldsliga passioner och min ålders smak och begär; serenader behagade mig