Aftonbladet – 4 oktober 1841, sida 1

MUNKEN. BERÄTTELSE ar X. Y. Z. Se här — sade min förare, i det han pekade på en öfvergifven boning vid randen af en stor ekskog — se här är Cacapieris hus; här slutar Etnas odlade region och skogsregionen vidtar. Med förtjusning trädde vi under det täta löftaket, såväl vi sjelfva, som våra mulåsner längtade efter svalka. Sedan sex timmar, utsatta för den brinnande solen under rötmånaden, hade vi öfvervandrat ett vidsträckt stickande hett lavafält, hvilket man efter dess vågformiga formation kunnat ta för ett midt under ena storm stelnadt hafs vågor. Mulåsnornas steg klingade mot den hårda ljudande lavan, som på jern. Efter denna vidsträckta ljudande grund: följde en fin ljudlös sand, i hvilken man nedsjönk till knäet. En smal stig leder till afgrunden; dyster tystnad och djup ensamhet herrskar i skogen, hvilken med sitt tragiska intryck ganska väl egnade sig åt tillbåll för banditer. Gud vare lof, — svarade föraren, åt hvilken jag yttrade denna anmärkning — man har sedan flere år icke hört något af banditer. Berget här är säkrare än gatorna i Catanea. Först sedan någon tid har ett rykte spridt sig om en munk, som lefver här i skogen, utan att nånsin visa sig på bebodda orter. Under storm och oväder ser man honom ensam kringirra på klippspetsarne, der ekarne knappt förmå emotstå orkanen. Herdarne mena att det är en uppenbarelse från helvetet, ifall det icke är dom Diavolo sjelf i egen person. cHar du redan sett honom?p —