Aftonbladet – 4 oktober 1841, sida 1

men detta tycktes han, dock icke känna. Orörlig satt han med korslagda armar och sänkt hufvud vid kraterns rand. Jag närmade mig honom, han blef orörlig. Jag tilltalade honom, men han, försänkt i stumma betraktelser, svarade mig icke. cHvad vill ni mig? — ropade han slutligen, med dof röst. uHar man icke sagt er, att jag är en ande ur afgrunden? Hvarföre darrar ni icke hvarföre flyr ni ej min närvaro? Dock ni är ingen Sicilianare och vet ej al sådan vantro.n En oemotståndlig känsla drog mig till detta hemlighetsfulla väsende. De få ord, som uudföllo honom, retade blott ännu mer min nyfikenhet. Jag tvekade om hvilken sida i hans hjerta jag skulle beröra, för att lugna hans vildhet och förvärfyva mig hans fortroende. Det syntes, att jag, utan att veta det, hade träffat den, ty om han förut var bård och stum, så blef han nu med ens öppen och meddelande. Huru länge är det icke, sedan jag hört en ton af någon menskoröst! Stormens och vulkanens stämma äro de enda, jag förnimmer i denna vilda öcken. Under det han sade detta, skakades berget under våra fötter af ett djupt, doft buller, en eldstråle for ur kratern, lik en kärfva steg den mot molnen, och föll åter likt ett stjernregn ned i afgrunden. OÖ — utropade han — hvad äro dessa snart slocknande flammor emot den eld, som brann i mitt bjerta! Hvad är detta afgrundens vrålande emot passionernas skrily Härpå återföll han i tystnad. Imellertid hade natten inbrutit; så snart vulkanen slocknade, förstummades naturen. Denna ovanliga menniskas åsyn vid denna tid och på denna ort hade