Van Dyck tillslöt sorgfältigt dörren till ate. lieren och uppsökte sedan gref Palavicini pi terrassen. — Det var en ganska kort sittning, sade Brignole. — I afton skall jag ha den sista, svarade måharen. — Hvilken beundransvärd lätthet! Vaa Dyck och Palavicini lemnade palatset och då de hade passerat San Carlokyrkan, frågade den ängslige Palavicini sin vän: — Nå, huru befinner du dig? — Återställd. — Fullkomligt? — Det felas mig nu endast det medel, hvarom du talte. — Det skall du få. — En toka, som undsluppit klostret, en obe. tänksam, som dödar oss vid hvarje ord! Tvennc dagar gift, och redan en fyratioårig koketts maner — Bravo, bravo! men du måste också stå fast i din förvandling. — Ah, var lugna! .... huru heter den damen, om hvilken du talte? — I afton skall du få se henne, jag lofva dig det. — Till denna afton således: jag väntar dig vid San Carlo klockan 7. Jag har ännu en aff; att uträtta. Van Dyck skyndade hem och nedtog ifrår väggen, i en alkov, en beslöjad målning utan ram; det var grefvinnan Brignoles porträtt i he figur. Det var ett mästerstycke, som han bad målat ur minnet och utfört med sin glödande passion. -Man anmärkte blott, det konstnären: