Aftonbladet – 2 oktober 1841, sida 2

honom, förlåt min oartighet; jag hörde att ni hade återkommit till vår stad; jag hade icke den äran att lära känna er under er förra vistelse här, och derföre skyndade jag nu, att erbjuda er min vänskap och mitt palats. Durazzo är stora konstnärers boning, icke sant, grefve Palavicini? Van Dyck bugade sig tigande; han var förlägen. — Jag ber er, tag en stol, mina herrar. Jag måste tala med er om en liten angelägenhet, med er, herr van Dyck. Jag gifte mig i förrgår; utan egenkärlek kan jag säga, att mitt giltermål slöts af ömsesidig böjelse. Jag vill att vår förtroligare bekantskap skall slutas under auspicier, värda er talang och min förmögenhet; Jag önskar, att ni ville måla min hustrus bild. Om jag än skall täcka er duk med zechiner, så blir jag dock alltid er gäldenär. Van Dyck bugade sig ånyo. Denna: tystnad uttyddes som konstnärs-blyghet i en förnäm herres närvaro. — Och när skall modellen vara beredd till er tjenst? — Redan i dag. Jag är färdig, sade van Dyck med svag röst. — Ni är rätt god, min bäste mästare. N kommer mina önskningar till möte.: Uti mir atelier finner ni färdig duk; jag vill ha ett por: trätt i kroppsstorlek, sådant som grefvinnar Velletris, hvilket ni har målat och som är etl mästerstycke, liksom allt hvad ni producerar ... Ah, grefve Palavicini, huru lemnade ni vår hjelte från Lerbino? — Han afreste denna morgon till Florenz.