Aftonbladet – 2 oktober 1841, sida 1

— Och hvad har du då gjort? — Jag har tröstat mig. — Verkligen? Det är underbart, hvad dina ord lugna mig; gif mig din hand, att jag må trycka den; du gör mig godt. — Gud vare lof, du är på bättringsväg; tag min arm och kom tillbaka till staden. Hör du, grefvinnan Bri... — O, utsäg icke hennes namn! — Nåväl. Gretvinnan är skön, skön ända till hänryckning, det är sant; hon har en genomskinlig rosenhy; hennes ögon äro blixtrande och azurblå, som Genuas golf; hennes löppar äro som koraller, hennes händer som perlor, hennes hals som elfenben och hennes gestalt, o, bennes gestalt! Jag känner blott en qvinna med en sådan gestalt, det är Venus af din vän Titian i Venedig. Om hennes snille, hennes själs och hjertas företräden har du ej talat; jag ser att du föga bryr dig derom... Gif mig derföre 24 timmars tid, och jag skall skaffa dig en annan grefvinna B:ignole. — OO, tig, tig! det är omöjligt! — Omöjligt? Jag vill skaffa dig en, som är bättre än grefvinnan Brignole... Jag har förlorat mitt palats, gif mig ett skönare, och jag tröstar mig ögonbliekligen, på min heder! . Godt, du skrattar, det är redan bättre med dig; glöm nu de sjungande lärkorna och naturen, som gäcka dig, och tala förnuftigt med mig. Alla Italiens grefvinnor tillsammans, min vän, äro icke så mycket vi-da, som det blod, hvilket flöt ur dina konstnärs-ådror. oo — Men om hvilket annat fruntimmer ville du egentligen tala?