Aftonbladet – 2 oktober 1841, sida 1

— Det var en underbar händelse, sade målaren, hvad vill grefven med mig? han känner mig icke, han har aldrig sett mig. — Du måste gå till honom. Vill du att jag skall följa dig? frågade Palavicini. — Ja visst, jag vill icke gå allena; det är några satans konster ... o fort, fort till palatset Durazzo. — Det var ganska förargligt. Jag fruktar ett återfall för dig, du skall återse henne och... — Återse henne? Nej, aldrig, aldrig, jag skall se grefven, jag skall se blott grefven. O! återse henne! Jag skulle dö vid hennes fötter af blygd, förtviflan och svartsjuka. — Du är icke ännu lugn nog att våga ett sådant besök, vi skola vänta tills i morgon eller i afton ... — Icke en minut. — Ack, der är recidivet. — O, du känner mig icke! det är slut, säger jag dig; det är icke mer annat, än en smärtande dröm, ett minne... Kom till Durazzo, kom! Van Dyck hade klädt sig praktfullt; men glansen af hans drägt kunde icke dölja lidandet och rörelsen, uttryckta i hans ansigte, han var ytterst blek, och hans gång, så stadig han än ville göra den, svigtande som en tillfrisknandes; handen på sin sårade arm bar han, liksom af en händelse, instucken under västen, med den andra stödde han sig mot marmortrappans ledstång. Palavicini följde honom suckande. Han infördes i galleriet, der grefven ej länge lät vänta på sig. — Herr van Dyck, sade han? gående emot