Aftonbladet – 2 oktober 1841, sida 1

VAN DYCK I GENUA ). ar MERY. (Slut från gårdagsbl.) Då van Dyck åter kom till sansning, rodnade den gryende dagen Appeninernas spetsar. Hvilken förskräcklig dröm!, voro hans första ord. Han kastade vilda blickar omkring sig, kysste Palavicinis hand och fuktade den med tårar. Sedan log han bittert, visande på den blodiga markens och höjde sina ögon emst himmelen, med ett sådant uttryck, som blott stora själar kunna gilva sitt ansigte i den fulländade kampens stund. — Känner du dig stark nog, att återgå till staden? frågade Palavicini. — Jaz men hvad skall jag nu göra i staden? Allt är förloradt... Se huru leende solen uppgår, se huru naturen är glad. Denna morgon har jag i drömmen hört iärkan sjunga ... så gäckar oss ofta Gud... Hvad. bryr sig Han, hvad naturen om vårt elände! Om de för hvarje lidande varelse skulle bära det svarta floret, så skulle de beständigt kläda sig i sorgdrägt ... Det är godt, det är godt; kläd dig i guld och azur, du Italiens sköna himmel, det höljer dina barus elände. — Jag tycker, att vi kunde återvända, sade Palavicini. — 0, du, du är af marmor, som den villa du lät bygga... Har du någonsin älskat? — Hundrade gånger, men aldrig med din eld. — Har du älskat qvinnor, som lofvat dig genkärlek och sedan gift sig med andra? — Visserligen.