Aftonbladet – 1 oktober 1841, sida 2

börjat, dansens förtrollning skakade redan detta praktfulla palats, dessa nästan genomskinligt bearbetade och smyckade marmorberg, med sina lätta trappor och sina höga pelarsalar. Van Dyck stödde sig mot palatset Terras murar och qvarblef der, nästan tillintetgjord, försänkt i dystra betraktelser. Han led af detta konstnärslidande, hvilket intet tecken, intet ord, intet språk förmår uttrycka; af denna smärta, som naturen i sin grymhet uppfunnit, för att straffa sina utvalda för de höga af henne emottagna gåfvor, för dessa gåfvor; hvilka den ovetande, icke lidande mängden afundas henne. Först då han vid fackelskenet såg gref Palavicini nedstiga för den stora trappan, vaknade han ur sin hemska dvala. Lifligt fattade han hans arm och drog honom till den smala gatan San Ciro. — Tala för mig om denna fru; säg, har du sett henne? — Jag har just nu dansat med henne, svarade Palavicini kallt. — O gil mig din hand, som hon har vidrört jag vill kyssa den. — Målare, är du galen, — Jög är i förtviflan. — Tiden skall läka dig. — Aldrig! Ir Han har läkt mig, mig som förlorat mer än en fru och två palatser. as O, jag skulle ge hela Strada-Balbi, för en kyss al denna engel. — Om Strada-Balbi tillhörde dig skulle du först öfverlägga. — Så skulle jag ge mitt lif. Pe Det är visserligen lättare; men hvad vill du göra? Hon är gift, — Annnu icke. — Huru? Icke ännu? Jag har undertecknat hennes giftermålskontrakt. Po o— Icke ännu, söger jag dig!