Aftonbladet – 1 oktober 1841, sida 1

VAN DYCK I GENDA. Ar MERY. På en af sina skönaste dagar hade Genua vaknat med solen, för att bevista gref Brignoles förmälning. Uti hamnen . herrskade djup stilhet; Molo och St. Christophs-brunnen voro öfvergifna; galererna hvilade på det lugna vattnet, hvars klara blå återspegla de palatset Dorias peristyl. Allt buller hade dragit sig till Via-SanLuca; den ifrån gata till gata tillväxande folkmassan rigtade sina steg till San Lorenzos kathedral och öfversvämmade de trånga och krokiga gatorna, hvilka qväfva denna Göthiska praktbyggnad, uppförd af svart och hvit marmor. Genuesiskorna äro sköna; men grefvinnan Brignole var skönare, än någon Genuesiska. Hon var aderton år. Aldrig hade man sett ett skönare svart hår, än hennes, på en renare panna, aldrig en mera glänsande teint på ett mera himmelskt ansigte, och i en tid, då Italien kunde ge konstnärerna så många sköna qvinnor till modeller, ansåg man dock henne för den herrligaste. Gref Brignole, Duruzos och Doria-Tursis bundsförvandt, hade vid gatan Balbi låtit uppföra ett paJats, värdigt den förtjusande, dyrkansvärda fru, med hvilken hen nu skulle förmiäla sig. San Lorenzokyrkan strålade i Jjusens glans. Hela adeln hade lemnat sina marmorplatser och öfversvämmade det stora skeppet och platserna i närheten af altaret; det rika borgerskapet var församladt i kyrkans sidoskepp; det nyfikna folket trängde sig i vapenhusen och vid kyrkans alla utgångar. — Ingen hade kommit hit för att bedja, den religiösa festens drottning var grefvinnan Brignole. Det var tungt att se henne knäböjande för altaret; men då hon uppstod, kastade hon sin slöja tillbaka och ett ögonblick vände sig till läktarne — då uppsteg ett sorl af beundran blandsdt med den Gregorianska sången till templets hvalf, och man visste icke