Aftonbladet – 1 oktober 1841, sida 1

anblick, som ofta gör sorgsen men aldrig skän ker tröst; han betraktade ock det stolta Genu thronande på sina berg och sjungande sin glädj med luftiga klockljud, och i dess sköte det strän ;a. klostret förenadt på samma kulle med de glada lefnadsfriska villan. Van Dyck slog sig för pannan och tillslöt sin; ögon. Då bar en sakta vind till honom proces sionens aflägsna sång i bortdöende toner, ge nom afståndet än renare och behagligare fö hans öra, ljufva, som ett Italienskt ord sväf. vande öfver den dyrkade grefvinnan Brignole läppar. Van Dyck uppstod lifligt med beklämd hjerta och grep sitt svärd, som han Lade upp hängt på en gren öfver sig. Han lemnade kullen i denna praktfulla, mer ikt en pyramid stela trädgården, ilade öfve bryggan, hvilken, slagen tvärs öfver gatan, lede från vinberget till palatset och inträdde i de salleri, der han hade lemnat grefve Palavicini ralleriet var tomt. Van Dyck bevärdi ade icke n blick åt de förträflliga fresco-målningarne a Perino di Vaga, icke åt statyerne af Ph hp Curone, men på en blomsterströdd väg föjde bar rocessionens spår. . San Lorenzos presterskap rade redan längesen ålervändt till kyrkan; folknassan hade skingrat sig, men änn samtalade alrika grupper på Anunciad platsen om dagens örmälningsceremoni. Under det van Dyck vandrade öfver denns lats, hörde han ofta grefvinnans namn nämnas ;ch hennes skönhet berömmas med denna högjudda och öfverspända enthusiasm, som, äfven vå Öppna platser, lifvar sydländarnes samtal. Ian stannade icke, ty natten inbröt. Skygg mög han till Strada-Balbi och en slutlig men örskräcklig sinnesrörelse hotade att gväfva horom, då han såg palatset Durazo gl nsande (upplyst, less terasser festligt smyckade och dess balkonser och luftiga paviljonger upptagna af de skönaste damer. Efter processiouen hade balen