Aftonbladet – 1 oktober 1841, sida 1

Liguriska vikens klara vatten; höjderna glänste af mildt ljus; klockorna ljödo; skeppen helsade de begge jungfrurna med sina kanoner; vimplarne böljade för vinden; rökelse fyllde luften med vällukt och då midt under alla dessa glädjetoner, dessa fanors svajande, dessa hafvets och höjdernas vällnkter Ave mares steila i chorsång sväfvade mot:himlen — då kände van Dyck tårar rulla öfver sina kinder och en rysning genomströmma sin kropp. Palatset Doria öppnadr sina portar för San Lorenzos presterskap. Ave mares stilla dårnade under pelarhvalfvet vid hafvets rand, den jungfruliga hymnen upprepades om bord på alla galererna. Det tycktes som himmel, haf och jord: i en enda omätlig chör hade helsat den unga bruden, hvilken lik en stjerna glänste under palatset Dorias marmorhvalf. Van Dyck öfvergaf kolonnaderna och uppsteg till den easamma trädgården, hvilken i en amfiteater höjer sig bakom palatset vid sidan af Jettekolonnen. Der samlade han sig, för att eftertänka hvad han hade att göra. Han äl!skade grefvinnan, icke med vanlig kärlek, men med konstnärs-passion; han älskade henne sedan tvenne år. Uti palatset Tursis trädgårdar hade han sett denna blomma herrligt utveckla sig midt ibland springbrunnar och citronträd. Målaren hade intet att erbjuda åt denna Genuesiska familj, som var rikare än konungar; han hade hvarken marmorpalats eller gallioner på hafvet; han hade derföre icke framträdt, utan djup i sitt hjerta dolt sin kärleks hemlighet. Åt en enda man hade han anförtrott sig, åt grefve Palavacini, en ädel och ädelmodig herre. Denne skulle gifvit sin förmögenhet för van Dyck, men hans palats och hans praktfulla villa hade totalt ruinerat honom. Festen, sången, klockorna, mängden hade mnågot förstrött van Dyck; men nu ensam på Dorias vinberg kände han hela häftigheten af sin brinnande passion. Han betraktade hafvet, en storartad