Aftonbladet – 1 oktober 1841, sida 1

om mängden rigtade sina hymner till.grefvinnar eller till den heliga Jungfrun, hvars himmel färdsdag äfven i dag firades. Några få steg ifrån trapporna till högaltare stod en ung man, med ett ovanligt uttryck blick, i ansigte och håtlnivg. Han var hvarker klädd som adelsman, som borgare eller köpman Hans drägt, helt och hållet af siden och svar sammet, var egen för honom; hans antigte val blekt, fina munstascher skuggade hans läppar, et spetsigt skägg nedföll från hans kinder. Har knäböjde icke, han bad icke, han satte sig icke han betraktade blott den sköna grefvinran mer ett hemlighetsfullt uttryck i sin blick; han be traktade henne oafvändt. Den som såg honon så stå der, måste taga honom för en bild ned: fallen från sin ram och infogad i en af San Lo. renzos pelare. Denne unge man var målaren An ton van Dyck. Först i det ögonblick, då brödraskapets fanoi och standarer buros ifrån högaltaret till det stora skeppet, då Jungfruns silfverstaty buren ge nom folkmassan af fyra sjömän från galeren kDe rian, sväfvade öfver deras hufvuden, då lifvade har. Efter vigseleeremonien började processio. nerna. Grefvinnan Brignole följde omedelbarli sen efter den heliga Jungfruns bild; med er anderbart stolt min gick hennes gemål efte: henne. Den ädla grefven saknade denna smidisa hållning, som naturen eljest tilldelat hvarje Italienare. Då han gick förbi den store målaren van Dyck, sade denne store konstnär till grefvc Palavicini: Mitt lif för en fjerdedels timma a! lenne mans!, Ingen hörde dessa ord; de förlo. rade sig i ett energiskt Salva Regina, som folket uppstämde, under det att grefvinnan med frikostig hand utdelade gåfvor till alla klostren och nästan förtrollade med sin blick. Van Dyck blandade sig i adelns följe och gick med processionen till förstaden San Pietro-Areia. Det led emot afton; solen nedsjönk öfver