Aftonbladet – 30 september 1841, sida 3

mannens stora företräde såsom förvaltare oc på samma gång antyder umbärligheten af han förmyndareskap? Visäga återigen jo. Men qvin nan uppfostras för klaveret, sybågen, divanen oci danssalen, eller ock för kökspisen och hönsgår den. Lagstiftarne, eller de som lagen skipsa handla i det fallet som forntidens prester: d hålla allt sådant vetande hemligt, som kund utbilda qvinnans förstånd, och upphöja henne verkningsförmåga samt upptäeka för henne de: benne ursprungligen anvista platsen i samhället på samma gång som det möjligtvis för verldei kunde bevisa, att hon verkligen icke är försed med inskränktare andeliga gåfvor än han, sam ait hon likasåväl som han är född till tvångfr dygd — och att hon skulle vara dygdig och sed sam mera än han är det, med lika mycken fri het, om icke verlden med fördomens och de spotismens gissel jagade henne på alla kanter Hon beklagar sig väl icke, bör icke heller be klaga sig, öfver att hennes handlingar äro un derkastade strängare granskning än mannens icke heller deröfver att hennes fel lida hårdar straff; men hon undrar öfver den ojemna til lämpningen i dessa domslut. Det är endast vi jemförelsen som den föreställningen står tyd lig för henne, att det blef mannen förbehålle att stifta de partiska lagar, som å ena sidan fri: och å andra fälla. Det faller henne underlig före, att hon, hvars svaghet annars, och så oft: det gäller bedömandet af intellektuella egen skaper, eller då någon jemförelse med mannen öfrigt kommer i fråga, åberopas, likväl då de gäller sedlighet måste vara den starkaste — oc! att man i samma svaghet icke är lika benäger att då så påfordr2s uppsöka ursäkter. Det sy nes henne underligt, att den starkes synd ä balagd med mindre klander, — och billigar dom! — De vise i landena påstå ju ock, att qvinnan förmåga att författa är mannens vida underläg sen. Ja visst — (så till vida äro vi ense me Farbror) — i sakernas nuvarande skick torde sakej förhålla sig så. — Men det kommer icke deraf att qvinnorna äro af naturen torftigare begålva de för det litterära yrket, utan deraf, att få iblan: dem ega tillfälle att skörda kunskapens frukter de sakna alla slags studier och all underbygg nad; deras poetiska blomster upprinna på vild mark. I qvinnans bröst ligger eljest en reson nansbotten för alla möjliga toner, och om hor hade tillfälle att utveckla sitt förstånd och sin: andliga gåfvor likasom mannen; om hon fingt såsom han studera skönhetens mönster, de gam le Grekernes mästerverk, samt hennes litterär: bildning blefve såsom mannens handledd, under stödd och vårdad, skulle det visa sig, om hon såsom man på fullt allvar tyckes vilja inbill verlden, verkligen af naturen blifvit nekad er högre genius. Min mening är ingalunda, at detta slags utveckling är för hennes sällhet ound gängelig och väsendtlig, och att hon sålund: nödvändigt skall lära sig matematik och lagfaren het, studera klassikerne och filosoferna — men jag vill endast, såsom jag förut sagt, visa hvara qvinnans underlägsenhet i författareskapet härrör och att det vanliga omdömet häruti i allmänhe är obetänkt och skeft. Att qvinnan ovilkorliger skulle vinna på en högre litterär bildning böi ingalunda betviflas. Ty derigenom skulle den på fogelmässiga fåfänga och den kärlek för Jyx som nu, ty värr, ofta vidlåder henne, försvinna, : samma mån som hennes tankar vunno en annan bättre och ädlare sysselsättning. Detta är ett ämne, som borde omständligt och noggrannt afhandlas, och vi torde vid något tillfälle längre fram återkomma dertill. För närvarande måste vi nedlägga det, för att icke göra gåspennorna, alltför mycket besvär. Författaren till ctankarne i Allehanda har skrifvit fruntimrens författareskap mycket på stålpennornas räkning. En stor del af herrarnes ligger deremot, som man vet, endast i gåspennorna.