Aftonbladet – 30 september 1841, sida 3

MW MOMmDm mn mMj VÄ UV MM HMMM ——— Dagen derpå var bestämd till uppbrott, och jag blef en ny menniska, då vår Berlinare stod förspänd på gården. Den stora hattasken inpackades i sufletten. En liten resfrukost var arrangerad, simpel och enkel, som allt annat; ty den Ruttenstubbiska familjen hade smått om saker och ting och ingenting annat att lefva af, än den lilla gården, som dertill visst icke var något Kaanan. Efter många ceremonier vid afskedet, suto då hustru och barn uti och jag hade klättrat upp till min vådliga plats på kuskbocken, den halftömda gräddbuteljen låg der ännu och sqvalpade. Farväl, farväl! tackar ödmjukast!, ropade jag och det bar af. Vi voro tysta både jag och hustru min, vi hade nämligen samma behof af att riktigt känna oss fria. När man öppnar på den lilla fogelns bur, sitter han ännu länge på kanten och vill icke tro sin lycka, han tycker sig ännu vara fången, fastän han ser den fria naturen framför sig; men så snart han vänjt sig vid ideen, spänner han vingarne och flyger, är fri, flyger och sjunger. Vi väcktes först ur våra pensåeer af vår lilla flicka, som lät höra af sig med en fråga: Pappa lilla, säg mig hvad är det för en skillnad emellan en mamsell och en fröken? lilla Eva, kaptens dotter, sa oss, att gamla nåden sagt, att hon var fröken, men vi endast mamseller., — Skillnaden, min lilla flicka,, sade jag, cmellan en fröken och en mamsell är — har du sett något så vackert? afbröt jag min förklaring, då vi foro förbi en kyrka, som låg och speglade sig i en insjö— adet är ju gudomligty. Barnena sågo ditåt och jag undslapp att säga skillnaden mellan välboret och ofrälse folk — barn fråga också bra besynnerligt. Att vi kommo lyckligen hem, behöfver jag knappt berätta, ty om någon olycka händt, hade jag antingen omtalat den eller ock icke kunnat omtala hela resan.