Aftonbladet – 30 september 1841, sida 2

FT —ÄARAA RANA u således icke bedöma skickligheten hos en militär.v — Jag skulle knappt tro att — ine jag heller, sade kaptenen; och icke jag heljer, sade farbror Bengt, som eko. — Jag deremot tror det, sade gamla hennes nåd, ty hans excellens måtte väl kunna verka i hvilken sfer som heldst, och icke behöfva rätta sig efter nåsra lumpna former; men jag tycker vi hafva sulit inne så länge, kanske herrskapet vill gå ut i trädgården., Det var en täppa med några masra syrener, som bildade en gles berså, i hvars midt en vittrad kalkstensskifva på fyra stolpar föreställde bord; vi satte oss och samtalet fortsattes. För gement med mygg, sade fröken Juliana och slog omkring sig. Hemta ned teet, Sara Märta,, sade gamla hennes nåd. Myggorna dansade och sjöngo, theet kom och serverades. Ack min Gud, de der små delikata hembakade hvita och stenhårda theskorporna och de sköna godråna, som i brist på tillräcklig smet — heter det icke så eller hur? icke blifvit uttryckta i alla sina fantastiska former, utan öfverallt fått hål på sig, och till på köpet denna ärevördiga zinkade porslinskanna, och theet sen, hvilken skön smak af Schouachong och torkade smultronblad. Gamla hennes nåd berättade sjelf, att hon af salig baronen B. lärt sig att använda smultronblad till the, det ger en egen behaglig smak åt theet, en verklig arome. Vistandet ute blef, i anseende till myggen, ieke synnerligt behagligt, och damerna återvände in med oss karlar i släptåg. På aftonen spelade gubben och jag ett parti bräde, och så kom supån. Sedan alla flickorna utom fröken Juliana och Victoria, sprungit ut och in och öfver tusende gånger, hviskat sin mor 1 örat, gått och återkommit för att hviska, blef måltiden färdig och vi inträdde par om par, farbror Bengt och min hustru, jag och gamla hennes nåd och löjtnant Åxel och hans svägerska i matsalen, der ett väldigt bord stod dukadt. Der vankades I