Aftonbladet – 30 september 1841, sida 2

mamma,, sade löjtnant Axel, vi skola nu tala om annat; känner herr Adam min öfverstlöjtnant, Nordeman? — Nej, icke personligen; men det skall vara en utmärkt militär, som mycket utmärkte sig i sista fälttåget. — Ah ja, kan väl vara, sade löjtnanten, men det är en obildad tölp till karl; vet mamma, han behagade arrestera mig och Clzös på sista mötet för det att vi drefvo litet med en prest — jag tror det var en kapellan på landet — som kom på lägret och gick der med sin gumma och sina mamseller och gapade. Hvarken Claös eller jag ha någonsin kunnat med prester; vi befallde derföre en gefreiter att säga till i sqvradronsluckan, och så snart presten kom dit, skull karlarne hissav gubben dugtigt; mamma mi tro att det var löjligt att se på hur den tjock: presten flög som en tätting mellan händerna på karlarne; slutligen fick han punga ut; Claös ocl jag höllo på att kikna af skratt; men se prestel gissade till sammanhanget och gick till öfverst löjtnanten och klagade, som befallde oss i ar rest. Kaplanskan hade fått dåndimpen och ka planen sjelf tappat peruken, eller hur det var ha, ha, hal — Deri gjorde öfverstlöjtnanter ganska rätt, sade kaptenen. — Det var, fort satte farbror Bengt, inte mer än rätt att poj karne fingo sitta inne. — Och jag, sade gaml hennes nåd, kan inte finna någonting rätt att straffa en liten ungdoms obetänksamhet; de syns att den der Nordeman tjent sig upp u hopen och icke har begrepp om hvad som pas sar sig eller icke; arrestera vår Axel och ung gref Claös, en sådan obildad menniskal — S mycket vet jag sade löjtnant Axel, och vre på de tunna mustacherna, att när en gån chefen går undan, så får Nordeman inte re gementet, det har Claös sagt, och Claös få fram hvad han vill hos excellensen. — Men. invände jag, ,excellensen Gyllenstråle är j civil ech president i något kollegium, och ka