till och med klappade hunden; men denne skre till, emedan hennes nåd träffade det ena örat som var sönder, med sina karesser. Ka mamma inte låta bli hunden då,, sade löjtnan Axel, han har blifvit biten i örat, stackar kräk, och så sitter mamma och klappar, uta! att se sig för. At Netta lilla. Jasäp. fortfo han åt mig, som stod och betraktade de tvänn stora kludderierna med kungafigurerne på, jaså herr Adam förstår sig på ritningar; det de lapprit har jag ritat., — Jaha, tillade modern ,dem har Axel ritat efter egen komposition.,— De äro endast utkast, fortfor unga Axel, ocIl aldrig ämnade att hängas upp, fastän mamm gjort det. — Jag tyckte, att du bvarken be höfde skämmas för iden eller exekutionen,, sad modern ursäktande, och icke heller för ämnet. — Förlåt mig, sade jag, ;hvad föreställer dett: till höger, med skogen och den som knäfalle: för kungen?, — Det föreställer det tillfället sade gumman, då Ruttenstubbiska familjen ble adlad; händelsen var den, att som kusin vet blef Konung Erik XIV galen och sprang til skogs. Under denna för konungen svåra belä senhet åtföljdes han blott af en kammarsven som troget följde honom, soin en undersåte böi göra; hans maj:t förirrade sig sålunda allt mel och mer i skogen, och kom slutligen ut i et skogskärr; der stannade han, alldeles uttröttac och ville lägga sig, men marken var så våt, at han icke kunde det. I denna svåra belägenhe blef ban räddad af sin kammarsven, som hän delsevis fick se en rutten stubbe och förde ko nungen dit. Sedan konungen återhemtat sit något genom hvilan, sade han till kammarsven: nen, sem eljest bette Bengt Luns: Min kär