blifva desto mindre bäftig, ju våldsammare mot ståndet mot det nya är, ja till och med låta dei förhoppning påskina, att en lära, en åsigt, genon strafftdomar skall kunna qväfvas. Så har man ni af fruktan för föregifna skadliga nyheter i kyrkan af omsorg för den oelärde mängdens bästa, af ni för den rena Evangeliska läran — och bo kan upp räkna alla dessa skäl — riktat åklagaremaktens ni mot en öfversättning af skriften Strauss och Evan gelierna.n Först några ord om sjelfva boken. Utrymmet til låter oss ej att här ingå i en närmare granskning af dess förhållande till Strauss Leben Jesu.x Hvad vi trott oss finna, att nemligen boken är skrifven Jutan särdeles bemödande att göra densamma för der olärda läsaren så gagnelig, som saken förtjenat, må derföre gälla såsem vår enskilta åsigt. Den är mindre, såsom den vara bordt, en bearbetning, än en kompilation, och vi inse ej, att den framför Strauss eget arbete erbjuder den olärda läsaren någon annan lättnad, än den att ej störa sammanhanget genom de för honom oförståndliga citationerna. Men å andra sidan kan väl ej med skäl påstås, att boken saknar vetenskaplig hållning, då säkert hvar och en skall finna den mångdubbelt lärdare, än hvad han i Svensk skrift i dessa ämnen varit van att se. Att bevisningen här och der förefaller otillräcklig, är en bristfällighet, hvartill förf. gjort siZ skyldig genom den utsträckning han gifvit sitt arbete. Sådant är för sakens skull att beklaga, men måste väl vara dem kärkommet hvilka önska, att boken intet måtte bevisa. Likaså kan väl ingen yrka, att ej skrifsättet är värdigt, språket den lugna undersöknin ens, fritt från så väl smädelse, som från intetsägande exklemätioner. vÅtalet. lyder, att denna skrift skulle förneka den rena Evangeliska läran. En sådan förnekelse söker man fåfängt i densamma. Den angriper ingen kristen kyrka. Den söker endast att med stöd af de insigter, seklers arbeten åt vår tid öfverlemnat, göra en bestämd åsigt af kristendomen gällande. Den utgår dervid från reformationens princip, åberopande förnuftet och Bibelns ord, och öfverensstämmer härutinnan med Lutherska kyrkans symbueliska böcker. Frågan skulle således blifva den, om förevarande skrift i någon enskild punkt strider mot de symboliska böckernas antaganden. ÅAfven något sådant torde blifva svårt att uppvisa, då allt, hvad Förf. anför, ingen trosbekännelse innehåller, utan ban endast söker uppvisa huru den af tron omfattade läran kan af förnuftet begripas. s Det allmänna skriket utbasunar fåkunnigt, att Strauss förklarat hela kristendomen för en myth — och tillägger: således för en dikt. Likasom någon kunde gå längre i sin visshet om det historiska i Nya Testamentet, än till den öfvertygelse, att författarena af Evanpgelierna verkligen trott och för sannt ansett, hvad de berättat. Strauss bevisar sjelf, att de i det väsendtliga äfven måste upplefvat de tilldragelser, de förtälja; ehuru han härleder deras sätt att bedömma dem från den tids bildning och de förhållanden, under hvilka de lefvat, äfvensom han förklarar den del af deras berättelser, som genom yttre motstridighet eller inre motsägelse visar sig historiskt ogrundad, just ur deras tro, deras höga begrepp om Kristi person. Att gamla Testamentets lära om den kommande Messias på samtidens föreställningar om Kristus öfvat inflytande, är något likaså enkelt, som det, att det nu lefvande slägtet icke kan lösrycka sig ifrån sitt beroende af kristna läran, af föregående slägters bildning o. s. v. Det ta är nu det mythiska, Strauss söker uppvisa i den kristna traditionen. Han säger: Kristi första bekännare vore menniskor, af menniskoslägtets allmännå utveckling och i första rummet af sitt folks lära och seder afhängiga. Deras sinne väcktes af Jesu lära och lefverne till den öfvertygelse, att han var den utlofvade Messias, och de öfverflyttade på honom allt, hvad de om Messias lärt och trott, under det att deras begrepp om Messias tillika genom Jesu lärdomar och lefnad renades och utvecklades. Men hufvudfrågan är icke den, bvad Apostlarne och de första kristna trott eller menat, utan hvad vi vid det öfverlemnade ordet böra föreställa oss. För det förra hafva vi ingen annan upplysning än let döda ordet sjelft, och dess uppfattande af oss är cke mera författarenas utan vår tro. De :chistoriska Biet anför nu Häremot en Tysks försäkran, att striden är utkämpad. Vore ej Biets egen försäkran lika god, i synnerhet i bredd med den om den Tyska ungdomens tänkesätt? Menar Biet att Prof. Mathies, icke denna ungdom, bestämmer öfver framtiden? Mera än nämnda Prof:s försäkran vittna väl de skrifter för och met Strauss, hvilka allt ännu fylla de Tyska bokkatalogerna. Mera bevisar väl, att af hans Leben Jesu utkommit en fjerde upplaga — att boken nu öfversättes i England, att hans läror blifvit en dagens angelägenhet i Sverige och Dämmark. Afven om Strauss skulle återtagit allt, hvad han lärt, vore sådant intet bevis för lårans sanning eller falskhet. Nu är likväl fallet, att Strauss i nämnrde fjerde upplåga återgått till-den första och således återtagit de koncessioner, ham i föregående upplagor gjort siha motståndare. Hvarföre? Emedan detrav skäl vid 6M närmare undersökning ej varit). öfvertygande. Af Strauss Dogmatik är andra delen utkommer för fyra månader sedan, i en upplaga saf 3000, exemplar. (om vi ej äro falskt -underrättade) ech mot ett honorarium af 12,000 Guld: Rhein. Och Biet tror att deh skall sakna : läsare? Ty hvem tar väl notis om en sak, som varit hbafver? ;