Aftonbladet – 29 september 1841, sida 1

alldeles ny id af min hustru att vilja hafva mi att köra, som icke på tjugu år haft töm elle piska i hand; men hvåd var att göra? hattaske: måste med, sade midt lilla gumma, och jag må ste åka på kuskbocken; hade jag kunnat an detta, hade jag visst icke redt mig till resan. Ändtligen voro vi färdige och det var; äfver på hög tid, innan alla dessa askar och knyten kappor och lilla pallen m..m., blifvitinstufvade barnen bekappade och öfverhängda med flor, lil lå resrispen intagen och min hustru efter mång varningar och anvisningar lemnat sina nyckel knippor till en gammal grannfru, som prom skulle traktera henne och barnen: med kaffe som man förut måste mala, och hvilken välme ning kostade mig en timmas väntpenningar. In nan allt detta var öfverstökadt, såg jag staden bållkarl, en lång försmädlig krabat, stiga in oci fråga, om vi ej ännu vore färdiga emedan bä starne icke finge stå der längre ock vänta. Ja; betalade väntpenningar och suckade, måste der till lägga en liten cerkänsla, till hållkarlen fö hans höflighet, fastän Gud ska veta, att den va så der lagom. Ändtligen var då hela familjen samlad, nem ligen jag, min hustru, trebarnoch barnpiga, oc! trädde ut för att sätta oss i ekipaget då en m olycka hände oss. Den allsmägtige hållkarle hade gått, sedan han belt amicalt tillsagt skjuts gossen att winte sticka till och taga mer än personer på vagnen; och denne nekade sålede att taga barnen med. Det blef en lång parla mentering och mycket bråk; det var: nemligei Traktörens egna hästar och bållkarlen hade sag m. m., och lefvat vår lifkusk smörje om ha