Aftonbladet – 29 september 1841, sida 1

intet grönt på gatan. Den moderliga naturen arbetar hvarje år för att pryda våra rännstenar med en frisk grönska, men hon måste duka under för fiskalen, som utan skoning låter mörda de späda, plantorna för att, såsom det heter, hål la staden snygg. Ja i sanning, äfven jag längtar de från stadens qvalm; men vagnen! och dertill kom att barometern en längre tid bortåt stålt på obeständigt. — Vi kunde händelsevis få regn och fult väder under vår resa och således göra oss besvär för intet. Imedlertid bief jag öfvertalad och per varios casus, pertot discrimina rerum, stod ändtligen vagnen förspänd framför dörren; jag hade packa! ner mina saker allt var färdigt. 4 cHvar i Jesu namul hörde jag vår piga säga, eskall jag få rum med den här stora asken ? jag tittade ut och fick se en ofantlig så kallad hattask, som i sällskap med en hel hop mindre askar och knyten tog sig ut såsom en fet prost, i sällskap med en mängd s. m. adjunkter. — Jag förskräcktes och gick ned till min hustru. Min bästa vän, sade jag, skall den der förskräckliga asken med? — Ja visst,, svarade hon, chan måste stå så, att han icke klämmes eller blir våt.o — Det vill säga, återtog jag, catt han skall stå inuti suffletten. — aJa wvisst kära Adam., — Men hvar skola vi göra af barnpigan och alla barnen?, — aDe sitta ju på baksittsen och tränga ihop sig så godt de kunna. — aMen kära duy fortfor jag, casken är ju så stor, att vi icke kunna hafva honom emellan oss, han upptar ju halfva sätet.v — Ja visst gör han det,, sade min goda hustru, koch du kan ju åka på kuskbocken och köra.s — Det der var en