timman, då han skulle infinna sig, för att höra sin dom. Hans vånrer hade bedt bonom medtaga en talrikare svit oeh en: väpnad vakt, men konungen hade bestämdt förklarat, att han önskade, det allt måtte ske, såsom han förordnat, och att der ieke fick finnas annan vakt, än den; som vanligen var närvarande vid Primer Asststenlens utslag. Han tillät endast, att ett dussin af hans hofmän fingo följa honom på afstånd och utan vapen, och af hvilka han tog. ed, att, hvad som än måtte hända, skulle de ingenting göra utan bestämd befallning af honom sjelf. Knappt fick folket sigte af honom, förrän det helsade honom med glädjerop, som Konungarne sällan äro vane att höra. Don Pedro bedrog sig icke på detta vittnesbörd, ty hvad som folket mest värderade hos henom var hans lydnad för lagarna, vida mer än hans höga värdighet. Han fortsatte derföre sitt tåg till Giralda-torget, men då han kommit till en vissygata, stängdes hans väg af vakt, som anviste honom en annan väg. Herrarne i hans svit ville icke desto mindre fullfölja vägen, men Don Pedro påminde dem om deras löfte och tog utan -motsträfvighet den anvista. Bifallsropen fördubblades härvid; herrarne rynkade ögonbrynen, ty det föreföll dem, som om dessa bifallsrop nu vore en förolåmpning mot dena kungliga värdigheten, hvilken nedsattes i deras monarks person. Men Don Pedro förblef orörlig och hans ansigte utvisade ingenting, som kunde berättiga hans hofmän till ohörsamhet. De följde honom således tigande och kommo efter en lång omväg tll Giralda-torget. En afstängd plats var anvisad åt den kungliga sviten. Midt på torget, med ryggen vänd åt Campanilan, var en upphöjning för Ventiquatros och deras ordförande Juan Pasquale. Till höger om denna upphöjning och bildande ett af kretsens yttersta hörn, var Don Pedros staty till fots och