vit donerade, andra försålde, bortbytte, o. 3. V., allt endast med förbehåll af askatteegandens rätt efter lag,, så att deraf uppenbart synes, att upplåtelsen inbegripit jordegandeoch dispositionsrätten, samt ingalunda varit inskränkt till kronans behållne räntor af hemmanen, på sätt som blifvit antaget i Kongl. resolutionen den 29 Mars 4825. Flerfaldiga bevis anföras äfven i Rikets Ständers skrifvelse. Alla de åberopade handlingarne ådagalägga sammanstämmigt, att de ifrågavarande hemmanen varit ansedde och behandlade i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad landaboken om dem innehåller, nämligen så, att dominium oinskränkt tillhört kronan, men en viss ränta deraf tillkommit kyrkorna eller presterskapet och vid hvarie disposition om hemmanen blifvit åt dem förbehållen; och då landabokens riktighet på sådant sätt är bekräftad, ansigo Rikets Ständer den ieke böra förvägras vitsord, blott derföre, att den icke är underskrifven, heldst då det är kändt, att underskrift vanligen alltid saknas å sådana äldre handlingar, hvilket äfven är förhållandet med 4646 års jordebok, som ensam är åberopad till stöd för kyrkornas och presterskapets förmenta jordegandeoch dispositionsrätt, ehuru i denna handling ingenting vidare förekommer, än blotta besämningen kyrkohemman, hvilken desto mindre kan anses häntyda på en aådan rätt, som de flere benämningar, samma jordebok tillika innehåller af klosterhemman stomhemman och kanickehemman, tydligen visa, att de endast härleda sig från de föremål, hvartill hemmanens räntor fordom varit anslagne, derföre någon verklig skiljaktighet emellan denna handling och landaboken ingalunda är för handen, och den sednaras giltighet följaktligen icke genom den förra förringad. Rikets Ständer yttra derföre: aDe anspråk å statens sida, hvartill dessa förhållanden synas gifva anledning, hafva icke kunnat göras gällande i den ordning, som varit föreslagen genom Rikets Ständers förut hos E. K. M. gjorda underdåniga framställningar, då, på sätt E. K. M., genom dess nådiga svar derå, täckts förklara, en undersökning vid domstol om eganderätten, utan stämning och ordentlig rättegång, icke varit med lag förenlig: men Rikets Ständer tveka icke att i underdånighet uttala sin öfvertygelse, det en sådan rättegångs anställande är af en skyldig vård om statens tillhörigheter påkalladt, om också statens rätt icke bör antydas annorlunda, än såsom förmodad, intill dess kyrkorna och presterskapet i laglig ordning frånvunnits den be sittning, de innehafva; äfvensom att åboerna å hemmanen hafva i detta afseende ett ansptåk på staten. som icka utan rättvisans kränkning kan afvisas, då deras rätt och välfärd beror af den rätt, som staten eger, utan att de annorlunda, än genom statens mellankomst, kunna få denna rätt lagligen pröfvad, enär de sjelfva icke äro behörige, att derom hos domstolen anställa talan. Af dessa anledningar och efter den nu förebragta ytterligare bevisningen om äktheten af den handling, bvarpå den s. k. landaboken är grundad, äfvensom om vidden af den rätt till hemmanen, som Kongl. Maj:t och Kronan, enligt de åberopade donations-, saluoch förpantningsbrefvens lydelse, utöfvat, samt på de skäl, som för öfrigt här ofvan finnas anförde, och af Rikets Ständer vid de 2:e nästföregående riksdagarne, till en del med anledning af Rikets Ständers Justitieombudsmans berättelse för åren 1826 och 1827, blifvit i underdånighet andragne, få Rikets Ständer underdånigst anhålla, det täcktes E. K. M. i nåder föranstalta, att. genom behörigen förordnadt ombud å E. K. M:s och Kronans vägnar, stämning till vederbörlig domstol uttages och talan utföres om återvinnande af kronans jordegandeoch dispositionsrätt till de ifrågavarande hemmanen.s Rikets Ständers wunderd. skrifvelse ang. upphäfvande af en del serskilda domstolar. Redan år 4830 hade Rikets Ständer hos Ko: nungen andragit, att enär de förhållanden numera upphört, hvilka föranledt antagandet af serskilda domstolar för serskilda wmedborgareklasser, inrättningar och yrken, Rikets Ständer ansågo dessa domstolar så mycket heldre böra afskaffas, som de voro icke endast öfverflödige för Stater onyttigt betungande, utan äfven men liga för lagskipningens jemna och säkra gång -helst gränsen mellan de allmänna och enskilda domstolarnes jurisdiktion, äfvensom emellan d sistnämnde inbördes, funnes otydlig och obestämd hvilket ej sällan medför onyttig kostnad, omgån; och uppehåll för sökande parter, utan ock för lust af rättigheter, som på fataliers bevakand berodde. o Rikets :Ständer hade Jikväl icke på en gån; FÖRE 1 JRR MIDSN, ISPIUE I BEVISET Lö NYSE LA PYRSLIE VAN FA PREGO