Aftonbladet – 27 september 1841, sida 3

Beskows parti och den noggranna kunskap, som deri råder om detaljerna af hvad som hör till flugsmällssaken — visserligen uppblandadt, såsem vanligen i Biet är händelsen, med några små osanningar — har ett förunderligt slägttycke med Hr von Beskows egen penna. Jemte åtskilliga utfall mot Hr Lindeberg, som deri förekomma, och hvilka vi för ögonblicket förbigå, synes denna artikel hafva till egentligt ändamål att framställa det omdömet, att det var en Don Quichottiad af Hr Lindeberg att begära en förklaring af Hr v. B., huruvida han skrifvit paskiltet. jemte det under rättegången tillika omnämnda anonyma brefvet eller icke. Denna fråga synes intressant nog, för att dervid ett ögonblick uppehålla sig, så mycket mer, som den, i synnerhet i sn tillämpnoing till anfall i skrift och tryck, icke mot offentliga åtgärder, utan mot enskilda personer, ger anledning att undersöka en annan sats, som annars mycket förfäktas å den sidan der Biet befinner sig, och der man i allmänhet icke älskar tryckfriheten, nemligen att pressens frihet och käppens frihet böra gå i bredd med hvarandra, det vill med andra ord säga, att den, som i skrift och tryck smädar andra, äfven bör med sin person ansvara derför. Aftonbladet var vid den tiden, då det omnämnda tryckfrihetsmålet förekom, af den tankan, som det ännu måste vidhålla, att Kapten Lindeberg gjorde orätt i att stämma Flugsmi författaren till Kämners-Rätt, heldst man lätt kunde förutse, hvad som ock inträffade, att den verklige der ej skulle våga inställa sig. Imedlertid fick saken under rättegången ett nytt uppslag, som kan vara artigt att återkalla i minnet. Uti en af sina skrifter yttrade nemligen Hr Lindeberg följande: cEn tidning har framkastat en insinuation om en verkig författare till Flugsmällan, hvilken påstås! ganska väl ha beräknat saken för Hr W. förmodligen på samma sätt, som Don Juan i andra akten säges ha uträknat saken for sin dräng. Om detta skulle så vara, om bakom Sufflören Wessling gömmer sig en annan sufflör, må denne då skylla sig sjelf att bvad jag här yttrat till Hr Wessling, råkar honom, att jag — såsom ett gammalt ordspråk säger — när jag slog på sadeln, träffat åsnen, som uppbar honom. Om så skuile förhålla sig, om Hr W. endast är förklädet. om en annan narrat honom, att påtaga sig ansvaret för hvad han ej är saker till, må Hr W. då till denne sannskyldige författare hembära min helsning; må han säga: honom, att han är en föraktlig usling, som, till lågheten att smäda lägger fegheten att ej våga se sin man i ansigtet, ej våga svara för hvad han sagt, och äta sina gerningars frukt; att en person annorlunda qvalificerad, än han, skulle ha med något vapen, som en man af ära kan tillgripa, hos de reklamationer, hvartill han trott sig befogad; att jag ännu är färdig, att för honom öppna denna utväg, som jag visserligen anser för en fördom, hvars slutliga resultat ej bevisar, att men haft rätt eller orätt, men åtminstone bevisar, att man har ärlighet och mod; att om han vill och törs framträda ur sin anonymitet, är jog benägen, att, om han är sådan, att en hederlig karl kan upptaga hans handske, eller kasta sin åt honom, genast nedlägga saken inför domstolen och personligen med honom afgöra den; ty jag skall då tro, att icke alla bättre känslor äro utslocknade hos honom: att jag å andra sidan ville tillåta honom, att, om han kan bevisa de äreröriga beskyllningar, han gjort mig i det skändliga bref, undertecknadt Uiyivaren af Fiujsmällan, som han skrifvit till mig, och derigenom ställa mig på den plats, jag förtjenar och hvaröfver jag då ej bar skäl att klaga; att om han ej djerfves göra det ena, eller ej kan göra det andra, har han sjelf stämplat sig till hvars mans niding, sjelf förklarat, att han icke anser sig värd ett skott krut, eller att möta ett vapen af stäl. Jag egnar honom då härmedelst åt det offentliga förakt, hvartill ban dömt sig sjelf genom sina smädelser och sitt pultoneri, till hvilket måhända skal komma hans missledda offers förbannel-i ser, i fall lagens straff möjligtvis drabbar dennej oskyldige. Har han en panna, nog hård, att ickel träffas af denna min uppmaning, så har ban redan fällt sin dom, och det måste bli en heder att angripas af honom, åtminstone säkert en skam att räknas till hans vänner. Ykulle han möjligtvis tillhöra en mera upphöjd samhällsklass, eller vara medlem af någon embetsmannakorps, och han likväl hädanefter fördrages inom sin krets eller sin korps, om man der tillåter någon att vara på en gång äreskändare och feg. må då ingen, som trånar i ringare vilkor, beklaga sig deräfver och afundas de bättre lottade.n Till sakens historik hör derjemte, att Hr L. lade in en skrift till Svenska Akademien och uti denna skrift specielt begärde få en uppma ning framställd till Hr von Beskow, att säga antingen ja eller nej, huruvida han författat det anonyma brefvet, som var undertecknadt Flugsmällans författare. Vi lemna derhän huruvidat äfven detta var den rätta vägen för Hr L. att taga, för att få den önskade upplysningen; men imedlertid kunde Hr von Beskow, som sjelf lärer åbört skriftens uppläsande i Akademien, och som jemväl i Stockholmsposten hade blifvit uttryckligen namngifven såsom Flugsmällans förmodade anktor, lika litet som allmänheten hysa! det ringaste tvifvelsmå! om att de här ofvan-i stående skäligen närgångna apostroferna gällde! honom och ingen annan. Alla voro också vidi