Aftonbladet – 27 september 1841, sida 2

ETT MÄRKLIGT YTTRANDE I REPRESENTATIONS-FRÅGAN. (Slut från Fredagsbl.) Hvad som offentligen är af ledamöter inom detta Stånd anfördt emot folkets stora angelägenhet, representations förändringen, finnes, såsom jag sagt, i Strindlunds med fleres reservationer. Den sorgliga, profetiska tonen hos Strindund, äfvensom hans redogörelse för sina offentliga mödor, borde visst förtjena sin egen lilla betraktelse; men dels vill jag ej längre uppehålla ståndet, dels har jag föresatt mig att hålla mig till det allvarsamma, ehuru reservanten visst icke underkastat sig samma inskränkning, hvilket synes af hans utgjutelser om publicismen. Jag tror det är med de fleste som med mig, att de icke haft stort begrepp om denna publicism, innan de kommo till riksdagen; men de medförde dock hit öfvertygelsen om nödvändigheten al en ny representation. Denna öfvertygelse är icke inplantad af publicister utan af sakernas gång, den hvar man sett. Högst sällan har något för allmogen gynnande beslut kunnat vinnas; aldrig hafva riksdagarna velat taga slut; alltid hafva bördorne blifvit ökade; aldrig hafva ekonomiska författningar blifvit stadiga — se der den cpublicism) som väckt öfvertygelse om en förändrings absoluta nödvändighet. Har reservanten icke erfarit af denna publicism, så är han och hans landsort lyckligare än vi öfrige och våra landsorter. Oeh att denna publicism skulle vid nästa riksdag kunna genomdrifva de hvilande förslaget, må vara möjligt; men papperspublieismen gör det visserligen icke. Detta tycker jag mig kunna sluta deraf, att den papperspublicism, som uppburit reservanten, deremot handterat oss, pluraliteten, på ett ännu skamlösare sätt, än den motsatta behandlat honom; och detta har dock icke gjort mången bland pluraliteten vacklande i hans öfvertygelse.