Aftonbladet – 27 september 1841, sida 1

Såsom vi förut nämnt, hade, -emot all vana, i Andalusiers hufvudstad på dese gator, under de sista fjorton dagarna, endast några mindre betydliga stölder blifvit begångna, och hvilkas gerningsmän blifvit enligt lag bestraffade. Nu hände det en mörk natt, att Antonio Mendez, en af de väktare, till hvilka Pasquale hade ett serdeles förtroende, såg på en aflägsen och ödslig gata en man komma emot sig, insvept i sin kappas då denne man hunnit fram midt på gatan, stannade han utanför ett fönster, klappade tre gånger i händerna ock lyssnade efter, om någon svarade; då allt förblef tyst, tredde han förmodligen att den, som han kallade, icke befann sig på sin post, och började derföre gå af och an utanför huset. Anda bittills var ingenting alt säga derom; riddaren stannade icke och Antonio Mendez, trogen sina föreskrifter, feamträdde således icke ur sitt gömställe, emedan intet lagstridigt förefallit. Efter några minuters förlopp syntes likväl riddaren trött vid att vänta, stannade åter framför fönstret och klappade ännu en gång i händerna; som äfven denna kallelse, ehuru gilfven i en högre ton, likväl ieke frambragte önskad verkan, beslöt han hafva tålamod ännu en stund, ehura man, af hans halfqväfda eder, kunde finna, att han pålade sig elt besvärligt tvång; men som Juan Pacquale icke förbjudit någon att svärja, blott man svor gående och detta här var fallet, stannade Antonio Mendez tyst och orörlig i den vrå, der han höll sig dold och hvarifrån han kunde observera hvarje mannens rörelse och äfven höra hans ord, om de yttrades med någorlunda hög röst. Slutligen stannade riddaren för tredje gången och slog i händerna med en häftighet, som kunnat väcka den hårdast sofvande, och då han fann, att alla försök voro onyttiga, ville han ändtligen sätta sig i närmare beröring med de personer, hvilkas uppmärksamhet han önskade fästa; han gick derföre till husets port