Aftonbladet – 25 september 1841, sida 1

just deri ligger felet. Du tror att det är nog med att vara hederlig karl, att betala sina skulder, att gå i messan, att taga af sig hatten för hvem man möter, och att man sedan kan säga allt hvad som kommer en på tungan! Nå, nå, Gud gifve, att du inte alltför dyrt fick erfara hvad det kostar! Hvad Gud behagar sända mig är jag beredd på, kära hustru, sade Pasquale och omfamnade Juanna, ty, lik alla starka karakterer var han utomordentligt mild och foglig, och vid dylika tillfällen öfvergaf han gerna stridsfältet och drog sig undan i sin kammare. Den goda Juanna qvarstannade en stund i salen, mumlande för sig sjelf, men som ingen der fanns mer än Michaöl, och hon visste att sonen var, i fråga om stränga grundsatser, en enthusiastisk anhängare af sin far, ville hon icke fortsätta samtalet med honom, utan följde snart sin man. När nu Michaöl var ensam, satte han sig vid samma bord, som hans föräldrar och deras gäster lemnat, åt blott af en rätt, drack endast vatten, och efter denna tarfliga bergsbo-måltid utbredde han en björnhud utanför den dörr, der de främmande lågo, tog plats på den och insomnade. Andra morgonen i dagningen togo kenungen och hans följeslagare afsked af sitt värdfolk, lofvande, att Juan Pasquale snart skulie få höra af honom. Åtta dagar hade knappt förflutit efter denna händelse, då en budbärare, som sade sig hafva ganska vigtiga bådskap, klappade, på bergsbons dörr. Husbonden sjelf var borta, men Juanna emottog icke desto mindre den resande, och som hon var mycket nyfiken att få veta hans