Aftonbladet – 25 september 1841, sida 1

ärende, hvilket denne icke hade något skäl at! fördölja, erfor hon, att hennes man var af konungen kallad att infinna sig i Sevillas Alcazar. Denna nyhet bekräftade hennes farhågor, och den goda qvinnan blef så förskräckt, att budbäraren, till hennes betryggande, trodde sig böra försäkra, att, efter hvad han kunde sluta af konungens uppsyn och röst, då han afsände honom, hade hennes man ingenting att befara. Juanna blef likväl härigenom alldeles icke tillfredsställd, men Pasquale, som straxt derpiå hemkom, jemte sin sen, emottog underrättelser med samma lugn, som vanligt. Som måltiden just nu stod färdig, inbjöd han budbäraren alt! deltaga i den och begärde endast tid att äta och ömsa kläder. Pasquale spisade som vanligt, men Juaina kunde ingenting förtära, och äfven Michael förmådde, ehuru mycket han sökte likna sin far, icke qväfva all oro. Då måltiden var slut, gick Pasquale ett ögonblick in i sitt rum, hvarifrån han snart återkom i sina bästa kläder och förklarade sig färdig att resa. Juanna utbrast itårar, kastade sig om hans hals, ropade, att hon ej ville skiljas ifrån honom, att man släpade honom till döden och att hon åtminstone borde få följa honom. Icke utan svårighet kunde Pasquale göra sig hörd och förmå henne inse att sådant var omöjligt. Nu medföll hon i en stol, vridande händerna, och hennes man, som visste. att detta var slutet på krisen, vände sig till Michael, som fallit på knä. Denne anbefallde han, i hvad händelse som helst, trenne saker: att frukta Gud, lyda konungen och aldrig öfverge sin mor; derefter gaf han honom sin välsig