Aftonbladet – 24 september 1841, sida 3

DRÅP, INTRÄFFADT I FÖLJD AF BROTTANDE. Benddrängarne Per Olsson ech Jöns Tufvesson, hvilka tjenade, den förre i Orestorp. den sednare i Trulstorp inom Frosta Härad i Malmöhus Län, hade alltifrån barndomen varit goda vänner. Per Olsson fyllde i år sitt 24 och Jöns Tufvesson sitt 29:de år. Annandag Påsk i år gick Tufvesson till Orestorp för att helsa på Per Olsson. Sedan de ätit middag tillsammans, gjorde de på eftermiddagen åtskilliga besök i granngårdarne, der de på ett och annat: ställe blefvo trakterade med bränvin, och stadnade slutligen i en närgränsande by Kyrkbult. Äfven på sista stället blefvo de af husets värdinna, högtiden till firande, ganska väl plågade; så att de slutligen voro nära nog öfverlastade. Nu uppstod dem emellan ordvexling om en obetydlig penningeliqvid, derunder Per Olsson yttrade: du är icke karl för mig!s Du skulle få se dets, svarade Tufvesson, om vi komma ut! De blefvo likväl sams igen och begåfvo sig på hemvägen, men de voro icke väl utkomne, förrän ordvexlingen åter begyntes och fortsattes tills de hunno ett stycke från Kyrkhult till en derinvid belägen åker, kallad Ekesåkern, der de fattade hvarandra i kragen och började brottas. Sedan de en stund varit hvarandra ömsom öfverlägsne, lyckades det slutligen Tuf-! vesson att slå Per Olsson under sig. Sedan Tufvesson en lång stund i denna ställning legat öfver Per Olsson, som jämrade sig och bad att Fufvesson måtte lemna honom i fred, reste Tufvesson sig upp, då han fann Per Olsson orörlig, endast gifvande ett jvidande läte ifrån sig. Utmattad af brottandet i det öfverlastade tillståndet, kastade Tufvesson omkull sig ett stycke från Per Olssor och insomnade. Kort före dagningen vaknade Tufvesson, genomvåt if: snö, som fallit under natten. Det förstahan sjorde var att se huru det var med Per Olsson, vilken han nu fann vara död. Oförmögen att utlärda denna åsyn, sprang han barhufvad in till orparen Nils Olsson i Kyrkhult och begärde få ärmasig, hvarföre Nils Olsson bad honom lägga ig i sängen. Tufvesson gjorde så, men röjde myccen förvirring och kastade sig oroligt fram och återi sängen, yttrande, bland annat: adjeflarne trodde tt de skulle klå mig i natt, gaf klagande läten från .sig och sade slutligen till Nils Olsson: ogå It efter min mössa, som ligger på Ekesikern. Nils lsson, förvånad öfver Tufvessons tillstånd, bega ig genast till Ekesåkern, der han fann mössan och i!tlika påträffade dem olycklige Per Olssons lik. Förskräckt häröfver tillkallade Nils Olsson genast lere saf grannarpe, hvilka gingo in efter Tufvesson eh togo honom med sig till stället, der liket låg. Vid åsynen deraf brast Tufvesson ut i gråt, men iekade till gerningen och. sade, att hamn sörjde der-) ifver, vatt Per Olsson utan lemnad betänketid blifrit af döden bortryckt.; Sedermera och jemväl inör domstolen bekände Tufvesson under mycken inger, ehuru, han, troligen i anseende. till sitt oreliga tillstånd under slagsmålet, icke kunde redoEAA ——————— LA AR OO — ARR ER