Aftonbladet – 24 september 1841, sida 1

PETER DEN GRYMMTF. I LEGEND ÅF ALEXANDER DUMAS. Mot slutet af år 41356, en het September-afton, utbrast en af dessa stormar, hvarom endas! den kan göra sig ett begrepp, som bott i Söderländerna, öfver Sevilla oeh dess omgifvande nejd. Himlen syntes som en enda duk af lågor hvilken åskan med sitt dunder genoralopp frår ena hörnet till det andra och strömmar af regr syntes, i stället för lava, falla från denna upp oct nedvända volkam. Tid efer annan utgick er strimma af eld ur den vida kratern, genomlop hastigt rymden och rullade som en orm öfve några granars toppar; en af dem antändes son en ofantlig fyrbåk och upplyste ett ögonblicl det bråddjup, hvaröfver han uppskjutit; derefte: slocknade han snart och lemnade den kringliggande trakten i ett ännu djupare mörker, sedar det tillfälliga sken försvunnit, som på ett pa! minuter dragit henne fram ur nattens sköte. Det var under detta oväder, hvilket såg ul som förebudet till en ny syndaflod, som två jä gare skiljdes från sitt sällskap och, ledande vic tygeln sine hästar som ej mer förmådde bär dem, nedstego utför en stenig väg, hvilken föl tillfället tjente till bädd för en af de tusende strömmar, som störtade utför besget ned i der dal, i hvars djup Guadalquivir hvälfver sig. Dt båda resande, hvilka gingo tyst framåt, som ut tröttade och nedslagna menniskor vanligen göra stannade tid efter annan, lyssnade, om de e skulle få höra något annat ljud än endast åskans men allt syntes ha tystnat på jorden, blot för att höra på den mäktiga röst, som ljöd frår himmelen. Ändteligen då dundret, liksom ut tröttadt, hvilade ett ögonblick, stannade den yng sta af de båda vandrarena, en man om 22 å 9; år med långt, blondt hår, ljus hy liksom e! Nordens son, med regelbundna anletsdrag, sam