Aftonbladet – 24 september 1841, sida 1

en ädel och majestätisk hållning, fattade ett elfelbens horn, förde det till munnen och framkallade derur ett par så skarpa och uthållande toner, att de för den, som hörde dem midt under denna storm och ur djupet af detta kaos, bordt förekomma som engelns dombasun. Jägaren hade redan tre eller fyra gånger tagit sin tillflygt till detta medel, utan att det medfört någon följd; men denna gång var han likväl lyckligare, ty efter några ögoublicks förlopp svarade ljudet af ett bergshorn på hans, men så svagt och på så långt afstånd, att de båda jägarena tvekade, huruvida det var ett gäckeri af eko. Den unge mannen förde då ännu en gång hornet till sina läppar och blåste med en styrka som hoppet förökat, och nu återstod icke mer något tvifvel, ty de ljud, hvarmed han besvarades och som rättade sig derefter, varo så tydliga, att han bestämdt kunde urskilja det håll, hvarifrån de kommo. Genast kastade den blondlockige mannen sin hästs tygel öfver sin följeslagares arm, steg upp på en af de små höjder, som omgåfvo hålvägen, blickade skarpt ned i dalen som er blixt då och då upplyste ända ned till djupet, och såg på något afstånd vid sluttningen af det på andra sidan liggande berget en stor eld, brinnande på spetsea af en klippa. Ett ögonblick var han losäker, huruvida den blifvit tänd af menniskors hand eller Guds; men då han förnyade ha astötarna och derpå erhöll ett förnyadt svar, tyckte han att detta kom så tydligt från samma punkt der elden brann, att han intet ögonblick tvekade återvända till det ställe, der hans följeslagare väntade honom, och att med honom gå rakt åt denna sida. Efter ungefär en half timmas vandring längs den slingrande gångstigen, hvarunder han tid efter annan förnyade hornstötarna, som hvarje gång erhöllo elt ständigt närmare svar, anlände de båda slutligen till bergets fot och sågo nu midtemot på andra sidan den eld, som tjent dem till led