tröst! Skall du dö, som jollrade för mig, son höll så innerligt af din stackars mor! Men dok torn är dock blott en menniska — kanske hai misstagit sig — han andas så lätt — kan dett våra mot döden? Gossen sträckte . på sig oci vaknåde; de mörkblå barnögonen hade en ege; glans, en egen skärpa i blicken. Stackars mam ma, gråter du nu igen? hviskade ban och räckt sina magra händer upp mot ansigtet, för at klappa henne — aser du, mamma, jag gråter in te. Modren lutade sig ner och kysste barnet — uJag vill till min fars sade gossen. — Di har ingen far, stackars gossel, snyftaåde modren chan har aldrig velat se dig; då jag begärde han: kärlek, hans medlidande med dig, då skickade han mig penningar, i ställåt för sin faderskärlek — du kan ieke komma till din far — har förnekar -dig.o — Jag will till-min far,; uppre pade gossen otydligare; cmamma, nu går jag til bonomp,, hviskade han och slumrade in. Kloc kan slog tolf i kyrktornet, det var midnatt den lille englen hade gått till sin far och mo. dren tryckte blott ett stelnande lik till sitt bröst Men den fadren blygdes icke för sitt barn oci försköt det icke. I detta ögonblick slutade just angläsen på ma ten hos generalen G., som samma afton hade bal. Axel von Milden var der den gladaste sällskapsmannen och den behagfullaste dansören Han förde en liten, något sned fröken tillbaka till sin plats. aDet är en skön natt, sade Axel och såg bakom skärmen ut på den stjernklara, slänsande himlen, som i lugn storhet spändessit! höga bvalf öfver jorden; ase hit, min nådigan fortfor han, vändande sig till den lilla fröken, ser ni, der är Frejas och kärlekens stjerna, se hur vänligt hon nedblickar på oss. — De! är, svarade fröken, som var hvad man kalla en smula känslofull, det är högtidligt att be skåda den nattliga himlen, ader tyste, som Egyp