Aftonbladet – 23 september 1841, sida 1

GENREMALNINGAR ar ONKEL ADAM. VII. KÄRLEKENS SON. Friherrinnan von Milden for en vacker dag för omkring fjorton år sedan ut att promenera de ystra fålarne, som drogo hennes landauvagn förde henne allt längre och längre bort från Odensborg, och ändå tyckte friherrinnan att hor icke promenerat nog. Vägen gick genom en tät tallskog, enslig och nästan obebodd; en ovanhg känsla af frid strömmade genom dep -goda fri herrinnans bjerta; skogen var stilla och högtid lig: en frisk ånga af tall och gran spridde sig omkring i luften; foglarne slogo sina driller i träden och här och der sågs en ekorre sitta på en gren med svansen lik en hjelmbuske slagen öfver den bugtiga ryggen; friherrinnan tyckte för tillfället detta vara trefligare än socitetens sorl, ja till och med än en afton på stora Ope ran i Stockholm. Några yxhugg klingade nu skogen och friherrinnan befallde kusken stad. na. Vi skola, sade hon småleende, dag lefva rigtigt otvunget, min bästa Grönqvist; v skola gå Im i skogen, jag har hört så många ro. maniiska händelser, som tilldragit sig i djup: och ensliga skogar, kanske också vi träffa ut fö! något äfventyr., Mamsell Grönqvist, friherrinnans sällskaps-frun timmer, var så van att följa alla sin frus infall att hon med utseende af stort intresse instämd i friherrinnans mening. De gingo. Mamsell Grön qvist liksom friherrinnan hade svårt att mer sina skor gå ibland de nedfallna barren och gre narna; den förra fick till och med kåda på sh