Aftonbladet – 23 september 1841, sida 1

röda sehal vid ett träd, der hon stödde sig fö att tillknyta ett lossnadt skoband, Det var en änfam vandring för mamsell Grönqvist, men riherrinnan hade nu det infallet att vara romanesk, och hon måste följa. Snart anträffade våra vandrerskor en karl, som stod och högg i skogen, Det var han som frambringat de klinsande ljuden, hvilka i friberrinnans hjerta uppväckt en hel legion romaneska ideer och lockat henne ur vagnen; det var således äfven han som blifvit en oskyldig orsak, att mamsell Grönqvists skoband lossnat och hennes schal fått en fläck. Goddag, min goda man, sade friherrinnan och nalkades mannen, som ödmjukt tog af sin slitna skinnmössa och bugade sig; cbor du nära härnvid?, — Ja, sade vedhuggaren, adet gör jag visst, Gud bevare Hennes Nåd, der borta i stusan; och han pekade på ett slags jordkoja, som åg ett stycke derifrån. Friherrinnan beslöt att besöka stugan, och damerne, åtföljde af vedhugsaren, stego snart in under det låga taket: rummet var lika snyggt som fattigt, man såg att äfven här fanns en verksam husmoder, som ordnade oeh putsade allt. Det enkla omålade bordet var hvitskuradt, ett par mjölkbunkar stodo på en hylla, fina och snygga; till och med litet lyx förråddes i det anspråkslösa sängomhänset, som med sina långa bländande linnefransar hängde som en silfversky öfver den med ett hårtäcke öfverbredda sängen; men en mängd barn funnos i stegan, och likväl stojade mnågre andra der utanför, der de wvnpsatt en smällande vindleka öfver den lilla ärvakern. Vedhuggarens hustru, en rask och glad menniska, tog utan förlägenhet mot sitt rara främmande.