Aftonbladet – 21 september 1841, sida 4

ken förmår allt och man kan ju ej så noga veta, om ej B. älskat denna flicka och i henne sett sin gudomltghet på jorden, i trots af den tjenarinnas skepelse, hvaruti hon presenterade sig. Man ville derföre göra sig underrättad om tidpunkten, då denna kärlek upprann, som slutade med B:s vansinne. Förgälfves voro alla efterforskningar, ty ingen af B:s familj och bekanta kunna erinra sig någon Lovisa Maria Arfvidsson. Men, hvad B. beträffar, upplyses man, genom bifogadt läkarebetyg, om tiden, då hans vansinne började. Betyget ser ut som följer : Att sotaregesällen Johan Fredrik Butz redan år 1836 var svagsint, och då föreslog jag hans transporterande till Danviks dårhus, hvilket dess moder icke då efterkom, utan anmodade Hr Lifmedicus och Riddaren Ahlberg att besöka honom, hvarefter han vårdades hemma. Betygas så sant mig Gud hbjelpe till lif och själ. Stockhom d, 9 Sept. 4841. af Grubbens.n Häraf ser man, att B. redan år 1836 af läkare ansågs böra intagas å Danviks dårhus. År 4838 dog hans förmenta älskarinna å fattighuset. Lovisa Maria Arfvidsson var endast 42 år, när B. blef vansinnig. B. skulle således till den grad hafva förälskat sig i den 192-åriga flickan, att han, i förtviflan deröfver att hans moder ej ville tillåta en slik förbindelse, förlorade förståndet. Tror Hr —n detta kunna gå i lås? Äfven förutsatt, att B. verkligen önskat gifta sig med det 12-åriga barnet, var ej denna hans önskan ett bevis på hans inträdande galenskap af fullt ut lika kraftig beskaffenhet, som trots något läkarebetyg? Skulle det väl, under sådana förhållanden, hafva varit omenskligt handladt af hans moder, om hon lagt sig emot en förbindelse, lita omöjlig som onaturlig? Hr —n bör derföre finna, att hans berättelse om B:s vansinne af kärlek, oin hans älskarinnas misshandling under hans moders händer och om den död hennes moder, i förtviflan öfver sitt barns lidande, ljöt genom att hänga sig på spjellet saknar all grund och endast har sin upprinnelse i ett löst prat, hvars rätta halt Hr —n utaa svårighet kunnat upptäcka, om han, i stället för att, genom utsättandet af initial-bokstafven till den vansinniges namn, ytterligare förnärma en familjs anseende, hade förskaffat sig närmare reda på förhållandet. Liksom för att råga måttet af de otillbörliga tillvitelserna, insinuerar äfven Hr —n, att B., genom sin moders tillställningar, blifvit förd till Danviken dagen efter den då Hr —ns ifrågavarande berättelse stod att läsa i Aftonbladet. Utom det att man af läkarebetyget finner, det modren föredragit att sjelf vårda sitt barn hemma, vet man, att attesten, medelst hvilken B. förpassades til Danviks dårhus, var utfärdad dagen före offentliggörandet af Hr —ns uppsats. B:s promenader på kyrkogården, som ådragit sig en mängd nyfikna personers uppmärksamhet, hade äfven väckt K. Poliskammarens, hvarföre Hr Fredbolm infann sig hos B:s moder och tvarg henne att lemna sitt bifall till sonens afförande. Allt detta försiggick utan att, såsom nyss antydts, äga någon gemenskap med Hr —ns notis. Hr —ns uppgifter torde nu vara fullkomligt vederlagda, och han eger sjelf att eftersinna, huruvida han i denna sak gått tillväga med den grannlagenhet och aktsamhet för andras goda namn och rykte, som man af honom med skäl haft att vänta.