Aftonbladet – 21 september 1841, sida 2

vrede uppflammade. Om icke den mera lugne Magnus och öfverste Morney, Eriks trogne tjenare, återhållit honom, hade han blodigt straffat den ostfrisiske grefven. Men andra mått och steg befvo tagna för att ändå försäkra sig om honom. Låtom oss derföre nu blicka in i Cecilias kammare, och undersöka, om det väl var möjligt, alt den höghjertade drottning Margaretas, den oförvillige konung Gustafs dotter kunnat så förgäta sig sjelf och sin höga börd, att hon åter tillät ett besök, som hon nyss hade afvisat med så mycken styrka och qvinlig värdighet. I en liten fördjupning i väggen stod lampan och brann med döende låga, hvarvid föremålen spridde allt djupare skuggor. Lika djup var den tystnad som rådde der; man skulle kunnat tro, att ljuset slocknade bort, liksom för att icke störa Cecilias sömn. St! Det hörs buller ikorridoren! sade plötsligen prinsessan, som hvarken var ensam eller sofvande, och med bäfvan lyfte sitt hufvud ifrån Johans bröst. aDet är beväpnade män, hör du icke, alt vapnen slamra? Var lugn, min älskade, tröstade grefven. Det är midnatt; vakten ombytes; ingenting annat. MNej, nej! Vakten står längre boris; den stör mig aldrig. Hal! de nalkas mitt rum, tillade Cecilia, gick med tysta steg till dörren och lyssnade med semmanpressadt hjerta och återhållen andedrägt, i det hon gjorde en åtbörd åt Johan att äfven vara tyst. Efter ett ögonblick afoutäglig årgest ilade hon tillbaka till honom. DPe ankommande hade verkligen stannat derutanför. äller o:s: vi äre förloradel, sade hon och vred sina händer. Du har varit oförsigtig; en äriks spejare har smugit i dina spår. Johan hade imedlertid uppdragit veken ilampan och sökte vid det klarare ljuset sitt svärd, som han ställt ifrån sig, men i de lyckliga ö