Aftonbladet – 21 september 1841, sida 1

Ah, du straffar mig hårdt för min oförsigtighet, svarade prinsessan, i det en rodnad af harm öfvergöt hennes kinder. Har jag fallit så djupt i dina ögon, att du vågar förolämpa mig! Nej, Johan, det är icke så; du älskar mig; mittlugn är dig dyrbart; jag besvär dig vid vår kärlek, lemna migl Johan dröjde ännu, hänförd af den sköna bedjande Cecilia. Du tvekar,, återtog hon med fasthet i röst och åtbörder; du jagar mig till det yttersta, till ett steg, som för evigt skall slita det band, som förenat oss. Hon fattade en ringklocka på bordet. Håll! ropade grefven, som bäfvade för klockans ljud. Din förlåtelse, neka mig den ickel Och jag lemnar dig sedan i himmelens frid.n Cecilia satte klockan ifrån sig, räckte sin hand åt den ångerfulle, som tryckte den mot sina läppar. Nu går jag, sköna Cecilia! Kärlekens makter beskydde oss bådal, Han trädde ut på sin stege och begyite klättra ned. Men då han hade hufvudet paralelit med fönstret, stadnade ban åter. De ilskandes blickar möttes i frid och kärlek. Goad natt, Cecilia, godnatt! hviskade han; och nu försvann den greflige äfventyraren med försigtiga steg i den kolmörka natten. Prinsessan lemnade ej fönstret, förrän bon hörde, att han var lyckligt nere, alt stegen bortlyftades och allt förblef tyst. . Ingen hade märkt honom, så hoppades hon; nu först kände hon den kalla decemberiuften, tillslöt fönstret och lade sig att sofva tills dagen. kom. I En vecka förflöt. Besynnerliga rykten spridde! sig imedlertid på slottet och i staden. En vakt hade några nätter sett en stese upprest till fön-, stren af fruntimrens gemak. Erik, underrättad: derom, utställde spejare, och snart berättades till honom hvem den djerfve klättraren var. Han! anade målet för de nattliga besöken, och hans