Aftonbladet – 21 september 1841, sida 1

det är en grotta för kärleksgudar, sprittande a lif och låga!... Icke kan jag nu lemna dig, mi! Cecilian, fortfor han efter ett ögonblick med si smekande, välljudande stämma och lekte me hennes lockar. Detta guld, som slingrar si om min hand, är ett nät hvilket qvarhåller mig. Såsom spindelväfven en fjäril! svarade Ce cilia skalkaktigt. Men, utan skämt, du tillstår vackra papilio, att jag fångat dig, nå, du måst då äfven vara mig lydig och underdånig. Hörd du, jag befalite att du skulle lemna mig; h vingarne burit dig upp, så kunna deäfven bär dig ned., Nej, Cecilia, jag kan icke lemna dig; oci med bedjande blick böjde han ett knä för henne Ett nej får icke utgå från dina läppar, d jag önskar ett jav, återtog prinsessan brydd, oci denna gång med verkligt allvar. Mina tärno äro vakna; jag har sjelf gifvit dem göromål som hålla dem uppe det mesta af natten. D hafva äfven hört att jag är vaken och kunn: derföre lätt öfverraska oss. Icke vill du at den stolta Vasadottren skall nedlåta sig till er bön om deras förtizsenhet! Men, blott ett ögonblick! bad den enträgns grefven oeh lindade sin arm om Cecilia, som icke kunde emotstå honom. Ett ögonblick försick; de betraktade hvarandra med ömma, kär. leksdruckna bliekaw och en liflig rodnad branr på prinsessans ansigte, då hon lutade sitt hufvud emot hans bröst. Men bksom förskräckt af det hjerta, som så häftigt klappade der, for hon åter app och förde grefven sakta ifrån sig. God natt, Johan; du hörde nu sjelf, alt det bullrade i gvinnornas rum. God natti Men jag kommer åter, icke sannt, svara ja, min Cecilia. aNej, nej, nejl Men jag beder, fortfor grefven med djerfhet, iksom han under nej-ordet på läpparna hoppades inna ett ja i hennes hjerta.