Aftonbladet – 21 september 1841, sida 1

att varna det lättsinniga barnet för verldens synder. Det klappade verkligen; Cecilia trodde att det skedde med knotiga finger utan kött och blod, hon for tillsammans af fasa och dolde sitt ansigte i det utslagna håret. Cecilia, öppna, Cecilia! hördes en röst derute. Det var ej någon ihålig spökstämma, det var kära, välbekanta ljud. Prinsessan reste sig åter, blodet vände tillbaka åt den bleknade kinden, och, fulikomligt hemtad ifrån sin vidskepliga rädsla, ilade hon till fönstret, öppnade det, räekte sin hand till den djerfve bedjaien derutanför och hjelpte honom stiga in. Du är tapper, min riddare,, yttrade hon, poch derföre tförgäter jag den skrämsel du väckte; men var nu lika tyst, tyst såsom natten omkring Oss.n Hvilken godhet att förlåta mitt vågstyckel, sade riddaren, som ej var någon annan än gref Johan. Nej, förstå mig rätt, återtog Cecilia; jag förlåter icke din djerfhet vid detta tillfälle, men berömmer den såsom nyttig i farans stund. Nu var ju ingen fara å färde, att du skulle våga lif-. vet för rig? Ack, jag skulle våga det tusen gånger för alt säga, huru innerligt jag älskar dig! Då jag ej visste annat medel att obevakad få förnya denna ljufva betö-nelse, då skaffade jag mig en Jakobs-stege; men mera klok än patriarken, som endast låg och drömde vid foten deraf, klättrade jag upp till min himmel, Han slöt Cecilia H sina armar och tryckte en kyss på hennes läppar. Se så, du bar sjelf tagit belöning för din bragd,, sade prinsessan och betraktade honom med det sköna förföriska leende, som var henne eget. Så så, nu måste nu lemna mig. Redan, innan jag ännu sett och beundrat dig,, invände Johan. ,Ahl! hvad du är vacker så här! Denna halsens sköna böjning, denna lätta skugga, som ligger der under lockarnes svall,