Aftonbladet – 20 september 1841, sida 2

An MMMM samt till de visa ord, som gingo öfver hans läppar. Det var en vacker familjetafla, i de stilla aftonstunderna, af gamle kung Gösta midt i kretsen af bans barn, belyst af den sprakande spiselelden. Ehuru bans anlete bar spår af tidens härjningar, öfvergöts ännu stundom hans kind af helsans och styrkans rodnad, och lyste blicken af mannaårens eld. På hans bjessa hade ålderdomen lagt sin snö, liksom i det långa skägget, hvilket i sednare åren fått oklippt Vexa, nu betäckte det höghvälfda bröstet och nästan gubbens fötter Carl, hans yngste son, hvilken så gosse han var dock med mesta allvaret åhörde hans lärdomar. Ifrån dessa aftonundervisningar, denna konungaskols såsom en frejdad författare kallar dem, lade den unge prinsen troget på minnet hurudan konung svenskarne höfdes: cen orädder man med karlasinne, e) en mMeser, men en basker, som ej lägger fingret emellan,; och redan med blicken af en abasker, konung tycktes han betrakta Cecilia, då hon med qvinnans smekande ömhet lutade sig till fadrens bröst och vid det sträfva skägget dolde sitt fina anlete. Det var under en af dessa aftnar Cecilia viste tillocka sig konungens samtycke att få följa sin syster till gränsen. Vid samma tillfälle gjorde han sina anordningar för det unga parets afresa, derunder prinsarne Erik och Magvus skulle beledsaga dem, jemte hertig Franz af Saxen Lauenhurg, som med grefve Edzard ankommit till Sverige. Ibland de faderliga råd, som Gustaf nu gat sina.söner, var ett som i synnerhet karakteriserar: så .yäl tiden .som de bandlande persöpernas: Han tillsade nemligen den besked