Aftonbladet – 20 september 1841, sida 2

aStå stilla, gref Johan, och på säker fot! ropade han nu till denne, som väntat vid salsdörren. Erik, som befann sig vid ett ganska upprymdt lynne, tog i detsamma ett lätt ansprång, lade händerna på grefvens axlar och hoppade öfver honom med beundransvärd vighet. Det var i sanning ett kungligt språng! Då du hoppar, min prins, hoppas jagn, yltrade Johan, som vexlat en blick med Cecilia, dervid han, den lycklige, förmärkte, att något som liknade en suck häfde hennes barm och väckte hos henom de ljufvaste. förhoppningar. Erik drog nu Johan med sig i hvirflen af Scylla och Charybdis, och den sköna sirenen begaf sig till sitt tysta sofgemak, der hon några ögonblick harmades på sin beställsamme broder med hans öfverflödiga varning. De bojor af tvång, hvilka Erik velat pålägga henne, brusto snart vid de mäktiga toner, som kärleken sjöng i hennes bjerta. IH. Imedlertid antog Johans och Cecilias ömsesidiga förhållande en allt ömmare karakter, och hennes skalkaktighet flydde ofta för en innerlig förtrolighet. Konungen sjelf, underrättad om denna böjelse, lade ej något hinder derför, helst han hade mera i ögonsigte sina döttrars lycka, än att förse dem med lysande partier. Ty, skref han en gång till Erik, angående Edzards och Katrinas förmälning, att han ej begärde annat af grefven med sin dotter, än det hvar ärlig bonde begär med sin, nemligen vänskap och bistånd. När han nu såg, huru Johan och Cecilia genom likhet i ålder, skönhet och lynnen liksom voro skapade för hvarandra, yttrade han leende, att