Aftonbladet – 20 september 1841, sida 1

hans . vackra anletsdrag vittnade om sanningen af hans ord. Alla de öfriga stjernorna hafva försvunnit , såsom bedrägliga irrljus, då jag upptäckte dessa tvänne :stjernor, de enda och sanna vägledarne till. himmelska nöjen. Säg, brinna de för mig, eller blärdas jag blott af deras strålar? I sednare fallet, min grefve, måtte de strålarna vara mycket skarpa eller. ock er syn något svag, anmärkte Cecilia, som låtsade sig icke förstå Johans galanteri. Beskåda derföre ej längre med blotta ögon detta: farliga stjernpar! Arfkonungen, såsom Erik fått det lustiga infallet ätt kalla sig, är en väldig stjernkikare;, han: har goda tuber; låna en sådan af honom, jag ber, och skona edra ögon. Hvilken godhet i: ert råd!, återtog grefven. cOch likväl låter ni hela elden af dessa stjernor spela på mig., Ah, hvad jag då varit grym utan att veta det; svarade Cecilia. cHärnäst jag derföre visar mig för er, skall jag hänga ett täckelse för mitt ansigte, liksom Moses då han trädde inför Israels barnp., aDet vore att kläda himmelen i moln till jordens sorg) försäkrade gref Johan med liflighet. : Ni vill således dölja ej alienast dessa ögon, lifvets och glädjens källor, utan ock dessa gyllene lockar, denna glödande purpurios på kinden, denna lilla mun med rubiner till läppar och perlor till tänder, dessa liljor. på hals och pannat Ni skulle kanske ock vilja svepa er i en fotsid slöja, så att jag icke mer får beundra denna fina band och... aDenna lilla fot, hvarmed jag nu ger tillkänna milt missnöje afbröt Cecilia och stampade